Varför försvann 11 dagar ur kalendern 1753?
Tideräkning har länge varit ett bekymmer. Sedan antiken användes den julianska kalendern men då den angav årets längd som 365,25 dygn stämde den inte överens med årstidsåret som är 365,2422 dygn. När Sverige bytte från till den gregorianska kalendern försvann elva dagar ur almanackan över en natt. Kalenderreformen skapade både allmän förvirring och praktiska problem, men gjorde att Sverige hamnade i takt med solåret och resten av Europa.
Kyrkoårets helger följer solen och månen
Kyrkoårets helger följer solen och månen och för att kunna fira påsk på korrekt dagar måste datumet för vårdagjämningen regleras. Så påven Gregorius XIII lät ufärda en bulla – Inter Gravissima – att alla katolska länder måste övergå till den gregorianska kalendern som anger 365,2425 dygn.
I oktober 1582 ströks tio dagar ur almanackan. De som inte följde den påvliga bullan riskerade att dra på sig både ”Guds och apostlarna Petrus och Paulus indignation”.
Almanackan skulle motverka förvirring
Men i många protestantiska länder höll man sig kvar vid den julianska kalendern och även efter att kalenderreformer genomförts användes under lång tid kalendrar både enligt den gamla (julianska) stilen och den nya (gregorianska) stilen. I Sverige började Kungliga Vetenskapsakademien 1747 att ge ut almanackor och 1753 fattades beslut om att det var dags för Sverige att genomgå en kalenderreform. Så när svenskarna gick till sängs onsdagen den 17 februari vaknade de upp först elva dagar senare, torsdagen den 1 mars (!).
På uppslaget för februari månad i 1753 års almanacka finns en lång förklarande text: ”Och på det denna Calendarii anbringa icke må förorsaka rubbning uti besynnerliga författningar och avhandlingar till vilka dagar bundna äro, förordnar vi: 1. att samma år med fardagar, flyttningar i städer och på landet, samt marknader och fatalier, må förhållas efter gamla julianska …”
Beskrivningen följs av information om när olika helgdagar som Marie bebådelsedag, vårdagjämningen, midsommardagen och höstdagjämningen infaller under resten av året. Att elva dagar plötsligt hade försvunnit ur kalendern måste verkligen ha ställt till det. Men tack vare kalenderreformen var vi inte längre ur led med tiden.
En mycket praktisk liten almanacka
Almanacksprivilegiet från 1747 gav Kungliga Vetenskapsakademien ensamrätt att ge ut almanackor i Sverige och monopolet gällde ända fram till 1972. I mitten av 1800-talet såg almanackan fortfarande likadan ut med med samma upplägg och typsnitt i frakturstil. När jag bläddrar i min ”Almanach 1860 Till Stockholms Horisont” får jag veta att söndagen den 1 september 1860 gick solen upp klockan 4.58 och ned klockan 7.00. Och årets månförmörkelser är noggrant angivna:
”De fyra månförmörkelser, nämligen 2 i Solen och 2 i Månen, som detta år inträffa, blifwa blottt en förmörkelse i Solen och en i Månen härstädes synliga. Månförmörkelsen, hwilken äger rum den 7 Februari, börjar kl 2.14 f.m., slutar kl 5.09 f.m. och sträcker sig till fem sjettedelar af Månens twärlinie. Solförmörkelsen inträffar den 18 Juli och börjar kl 3.00, slutar kl 4.52 e.m, samt sträcker sig till Solens halfwa twärlinie.”
Jag kan även läsa om kungafamiljens födelsedagar, om alla de större planeternas gång under året, om väderprognoser för Stockholm, en lång text om orsakerna till frostnätter, om årets alla marknadsdagar samt ett utdrag ur portotabellen från Kongl. Post-Ordningarne. Det här året inföll rötmånaden den 23 juli. Och på julafton har både Adam och Eva namnsdag.
Då 1860 var ett skottår flyttades min namnsdag (Maria) fram en dag till onsdagen den 29 februari. Namnet hade 1806 förts in i almanackan på den 28 februari för att fira prinsessan Amalia Maria Charlotta, dotter till Gustav IV Adolf och drottning Fredrika av Baden. Men år 2000 flyttades skottdagen fram från den 24 februari till den 29 februari. Och med Svenska Akademiens utökade namnlängd kan jag fira namnsdagen den 28 februari tillsammans med Maja.
NYFIKEN? Det finns mycket att upptäcka! Gå en stadsvandring i Vasastan
BILDKÄLLOR:
Collage 1: Wikipedia
Collage 2: Digitalt Museum, Maria Lindberg Howard
