Under slutet av 1800-talet hade man i konstnärskretsar länge velat skapa en oberoende konsthall för permanenta utställningar av samtida konst, utan inblandning från kungahuset eller kyrkan. På Nationalmuseum, invigt 1866, visades enbart klassisk konst och många av dåtidens moderna konstnärer kände sig motverkade av konstetablissemanget.
Opponenterna 1885 – C. Larsson, E. Josephson, R. Bergh, A. Hagborg och P. Hasselberg (Foto okänd)
Som en protest mot Kungliga Konstakademien bildades Opponenterna 1885 av en samling svenska konstnärer. I en skrivelse krävde de reformer av akademins organisation, undervisning och utställningar men fick avslag. Året därpå bildades Konstnärsförbundet som vid sekelskiftet hade nära 100 medlemmar.
När Liljevalchs konsthall invigdes i mars 1916 hade medlemmarna i Konstnärsförbundet äntligen nått sitt mål – en neutral plats där de fritt kunde visa upp sina alster. Här ville man även ge helt okända och ännu ej erkända konstnärer en ärlig chans att få möta en bredare publik.
Invigningsutställningen visade verk av Anders Zorn, Carl Larsson och Bruno Liljefors som alla varit drivande i projektet med konsthallen. I en kort film ses de här efter ett besök på Liljevalchs konsthall, vintern 1916.
En banbrytande laxlåda
Liljevalchs konsthall ritades av arkitekten Carl Bergsten (1879-1935) som vunnit uppdraget genom en arkitekttävling. Stilen är en blandning av klassiskt och modernt formspråk med en pelarrad i armerad betong som är väl synlig i fasaden mot Djurgårdsvägen. En av Stockholms första nyklassicistiska byggnader.
Byggnaden bidrog till den moderna arkitekturens genombrott i Sverige. Det svängda koppartaket och de öppna, ljusa utställningssalarna med sitt generösa insläpp av naturligt dagsljus fick mycket beröm. Men fasadens djärvt ljusröda färg kritiserades och snart fick konsthallen smeknamnet ”Laxlådan” av stockholmarna.
Hemutställningen – en idé som nästan gick hem
Servisen Liljeblå av Wilhelm Kåge (Foto H. Ellgaard)
Med ”Hemutställningen” 1917 ville Svenska Slöjdföreningen visa exempel på moderna och praktiska miljöer för svenska hem. Genom att låta industrin samarbeta med arkitekter, formgivare och konstnärer skulle enkla men vackra möbler och husgeråd kunna skapas till överkomliga priser för arbetarklassen.
Hemutställningen öppnades i oktober 1917 på Liljevalchs konsthall där publiken kunde besöka 23 fullt möblerade lägenheter med modernt formgivna möbler, bruksföremål och hushållsprodukter. I utställningskatalogen kunde man läsa:
”Öfvertygade om att den svenska publikens smak är bättre an sitt rykte har Svenska Slöjdföreningens ledande krafter genom denna utställning sökt stimulera frambringandet av möbler och typ som kunna lämpa sig för massproduktion, som sålunda har denna prisbillighet men som äro präglade av god smak.”
Här fanns bland annat inredningar och möbler ritade av Carl Malmsten, Gunnar Asplund och Uno Åhrén, vardagsporslin av Wilhelm Kåge och Edvard Hald, hemtextilier av Elsa Gullberg och tapetmönster av Einar Fortseth. Med tiden blev ”vackrare vardagsvara” ett samlingsnamn för produkterna.
Hemutställningen blev en enorm succé med mer än 40 000 besökare på två månader, fem gånger mer än vad man hade räknat med. Men bostadskrisen, livsmedelsbristen och det pågående första världskriget gjorde att den arbetarklass man hade hoppats nå inte hade möjlighet att ta del av nymodigheterna. Istället blev det en formmedveten medelklass som tog till sig de nya idéerna.
Galenskap i kubik
Kubismens främsta period brukar räknas till åren 1907-1914. Men det skulle dröja ända till 1920 innan den svenska publiken för första gången kunde se renodlad kubism ställas ut i Sverige. Då öppnade utställningen ”Modern fransk konst” på Liljevalchs konsthall med verk av konstnärer som Henri Matisse, George Braque, Pablo Picasso och Fernand Legér.
Med sina ”kubistiska konstigheter” lyckades konstnärerna både roa och oroa media och besökare. Utställningen debatterades hårt vilket även väckte nyfikenhet och redan under den första veckan besöktes Liljevalchs konsthall av mer än 4 500 personer. Så här skrev Svenska Dagbladet vid vernissagen den 14 februari 1920:
”Idag är det vernissage hos Liljevalchs, och den publik som infinner sig, kan vara säker på en högt muntrande stund. Det är nämligen ett dussin franska och ett par spanska kubister som släppts lösa i utställningslokalen och så mycken modernistisk galenskap – uttrycket bör väl vara tillåtet denna gång – har väl aldrig tillförens varit skådad i vår goda stad.”
Konsten och kriget
Guernica av Pablo Picasso (Foto Wikipedia)
Liljevalchs skulle snart återigen väcka uppståndelse. I mars 1938 visades samtida fransk konst av Henri Matisse, George Braque, Henri Laurens samt Pablo Picasso. Utställningen omfattade även mästerverket ”Guernica” som skildrar terrorbombningen den 26 april 1937 av den baskiska staden Gernika under spanska inbördeskriget. Pablo Picasso målade den 3,45 × 7,7 m stora tavlan till den spanska republikens paviljong på världsutställningen i Paris samma år.
Verksamheten på Liljevalchs konsthall avbröts hastigt efter krigsutbrottet 1939 när marinen tog över lokalerna som förläggning för 500 flottister. Det andra världskriget gjorde också att den oerhört populära Vårsalongen fick ställas in. Den öppnades första gången 1921 och är idag Sveriges äldsta återkommande öppna utställning och ett säkert vårtecken i Stockholm.
Vem var Carl Fredrik Liljevalch?
I fasaden vid entrén finns ett granitporträtt av Carl Fredrik Liljevalch jr (1837-1909) som har fått ge namn åt Liljevalchs konsthall. Han var en framgångsrik entreprenör vars företagsamma släkt genom kloka investeringar i skog, malm och järnvägar skapade sig en enorm förmögenhet.
Carl Fredrik Liljevalch jr ville att hans kapital och investeringar skulle komma såväl samhället och näringslivet som medborgarna och arbetarna till del. Varje år donerade han över 3 miljoner kronor* till olika ändamål för att förbättra levnadsvillkoren för fattiga familjer och främja kvinnors rätt till ett självständigt yrke.
Vid sin död 1909 efterlämnade han en förmögenhet på 250 miljoner kronor* och enligt testamentet delades en stor del ut som donationer. I bouppteckningen fanns medel kvar och härifrån hämtades ca 516 000 kronor – ca 17 miljoner kronor i dagens penningvärde – till uppförandet av Liljevalchs konsthall. Ett initiativ som filantropen Carl Fredrik Liljevalch jr säkert skulle ha uppskattat. Grattis till 100-årsjubileet!
* Omräknat till dagens penningvärde.
