Dogepalatset i Venedig (Foto Maria Lindberg Howard)
Det är nu 90 år sedan Stockholms stadshus invigdes. Ingen kan väl tänka sig en bättre plats för en av stans vackraste byggnader. Men att placera stadshuset här på Kungsholmen var från början något helt otänkbart. Inte heller var det ett stadshus som skulle byggas utan ett rådhus. Det skulle dröja många år innan alla bitar föll på plats.
Industrier, sjukhus och fattigdom
Beslutet om en moderniserad stadsplan för Kungsholmen fattades 1880 men vid sekelskiftet hade man bara hunnit med Hantverkargatan och Fleminggatan. Den västra delen av ön var fortfarande glest bebyggd och S:t Eriksgatan liknade mestadels en landsväg med träkåkar och vedgårdar. I övrigt fanns här ett tiotal industrier och några sjukhus. Kungsholmen var en lerig, fattig och bullrig arbetarstadsdel med 35 000 invånare där de flesta slet hårt för brödfödan.
Oduglig plats för ett rådhus
”Kungsholmen är till viss grad ännu föremål för en gammal fördom hos invånarne i andra stadsdelar, hvilken nog med tiden kommer att försvinna” löd en beskrivning av stadsdelen i en motion i stadsfullmäktige 1892. Tio år senare lät Stockholms stad köpa in kvarteret Eldkvarnen för 1,3 miljoner kronor. Här skulle det nya rådhuset ligga, men tanken att placera en så framträdande byggnad på den eftersatta Kungsholmen kom att diskuteras livligt de kommande åren.
Saltstänkt utmaning för två arkitekter
Förslagen Hörn och MälarDrott (Westman/Östberg, Wikipedia)
Medan diskussionerna pågick utlystes en arkitekttävling om rådhusets utformning där till sist Carl Westmans förslag ”Hörn” ställdes mot Ragnar Östbergs förslag ”Mälardrott”. De två arkitekterna var goda vänner och Ragnar Östberg sa beundrande om Carl Westmans förslag att ”det är friskt och beundransvärt sjelfständigt, friare arbetadt, nordiskt kärft och äkta byggnadskonst” medan ”mitt hus smakar af Medelhavet istället för Saltsjön”. Ragnar Östberg var starkt influerad av sydländsk arkitektur men i utformningen av det nya rådhuset var det något typiskt svenskt han sökte, ”en sälta som talar om vårt land och vårt folk”.
Ett historiskt beslut för Kungsholmen
I början av 1900-talet var stadens olika administrativa enheter fortfarande utspridda på flera adresser men nu ville stadsfullmäktige samla dem under ett tak. År 1908 fattades så äntligen beslutet att ge staden såväl ett rådhus som ett stadshus – och att både skulle placeras på just Kungsholmen! Carl Westman fick i uppdrag att rita stadens nya rådhus medan Ragnar Östberg fick uppgiften att skapa ett stadshus åt Stockholm. Stadshusbygget inleddes 1911 med en beräknad kostnad på 6,5 miljoner varav 1 miljon var donationer.
Generös flicka skänkte en guldkrona
Staty med guldkrona (Foto Maria Lindberg Howard)
Under krigsåren skenade priserna på byggmaterial och när Stadshuset invigdes den 23 juni 1923 hade slutkostnaden stigit till hela 17,5 miljoner kronor. För att kunna slutföra bygget hade flera allmänna insamlingar hållits genom åren. Alla som skänkte 25 kronor till en takplåt fick sitt namn inskrivet i Kopparboken. En tioårig flicka som skänkte hela sin besparing på 100 kr* krävde besked av Ragnar Östberg om hur just hennes gåva skulle användas. Arkitektens besked till den unga donatorn var att pengarna skulle gå till helgonstatyns guldkrona på Borgargårdens norra fasad.
Stadshusets exteriör kryllar av historia
Helgonstatyn på Borgargården är bara en av många fantasifulla fasaddetaljer, här finns mycket spännande att upptäcka. Byggnadsstilen är tidstypiskt nationalromantisk men den har kryddats med ett säreget och underfundigt bildspråk, sprängfyllt av symbolik. Ragnar Östberg ville knyta samman huvudstaden med riket samt förankra stadshuset i den svenska historien. Därför har Stadshuset utsmyckats med en mängd historiska gestalter som Olof Skötkonung, Sten Sture d.ä., Birger Jarl, Engelbrekt, Kristina Gyllenstierna, Olaus Petri, Gustav Vasa och drottning Kristina samt givetvis S:t Erik och S:t Göran med draken – och inte minst – de tre gyllene kronorna.
Sägnerna om ekstocken och laxen
Laxpojken (Foto Maria Lindberg Howard)
Även två sägner om Stockholms tillkomst har avbildats. Vid Stadshustornet finns ekstocken som stadsborna i Sigtuna fyllde med sina ägodelar efter att staden härjats av rövare. Stocken sköts ut i Mälaren och flöt iland här där en ny stad grundades. Och högt uppe på måntornets tak ses en pojke med en lax räcka lång näsa åt biskopen i Strängnäs**. Det var brukligt att lämna sin fångst till kyrkan men pojken vägrade, han rymde i sin båt och klev i land på Riddarholmen där han bosatte sig. Att Ragnar Östberg var särskilt förtjust i sägnen om laxpojken märks tydligt för de dyker upp här och var. Här är pojken och hans lax inne på Borgargården.
Ett renässanspalats för folket
Stadshusbygget tog mer än tjugo år och Ragnar Östberg lade ner hela sin själ i att skapa en byggnad värdig Stockholm. Och visst fann han till slut den ”sälta som talar om vårt land och vårt folk”. Men samtidigt vågade han ta ut svängarna rejält och ge oss ett tidlöst renässanspalats med internationella inslag. Borgargården förmedlar känslan av en sydländsk piazza. Dogepalatset och Markusplatsen med sin kampanil har inspirerat såväl Stadshusets norra fasad med trapporna ner till vattnet som den södra fasaden med den magnifika loggian, det höga tornet och den öppna trädgården. Stadshuset är själva sinnebilden för ”Nordens Venedig”. Grattis på 90-årsdagen!
* En hundralapp år 1923 motsvarar 2 636 kr i dagens (2013) penningvärde (SCB).
** Sägnen om pojken, laxen och biskopen handlar om olydnad och framgång:
Pojken: Lax, lax lerbak, ej kommer du på bispens fat.
Biskopen: Det svär jag vid min bispehatt, du skall sova i tornet i natt.
Pojken: Mitt vadmalssegel och ekebåt de skilja mig åt bispen åt.
