Följ med på en liten vandring i Gamla stans gränder vid juletid. Nere vid Skeppsbron ligger vattnet mörkt och stilla. Luften känns rå på det där sättet som hör december i Stockholm till. Här har människor kommit i land i hundratals år, med varor, nyheter och förväntningar. Det är alltid extra mycket rörelse inför jul. Säckar, tunnor och korgar ska forslas in i staden, förtullas och säljas.
Vi går in i en av gränderna som leder upp mot Österlånggatan. Saktar ner stegen. Husen sluter sig omkring oss och dämpar ljudet från den omgivande moderna staden. Här är det lätt att föreställa sig hur det såg ut förr, när decembermörkret var tätare och ljusen färre. Just därför blev julen så viktig. Den bröt av vintern. Gav rytm åt året.
Längs vägen pratar vi om några av de jultraditioner som fortfarande följer med oss. Adventsljusstaken med ett ljus för varje söndag före jul. Den är egentligen en ganska sen tradition, men idag självklar i svenska fönster under årets mörka månader.
Detsamma gäller adventsstjärnan. Tillverkad i papper kom den från Tyskland och spreds snabbt i svenska hem under 1900-talet. Det skapades en enklare femuddig svensk variant, ibland kallad proletärstjärnan. Långt billigare än förebilden, men lika effektfull i vintermörkret. Och den blev omåttligt populär.
Doften av ljuvliga kryddor hör julen till. Glögg har sitt ursprung i kryddat vin som serverades redan på 1600-talet. Först som en dryck för de mer välbeställda. Men med tiden blev den folklig och idag hör den hemma överallt – under julfesten på jobbet och på julbordet därhemma.
Lussekatten har också den verkligt gamla anor. Från början kallades de dyvelskatter, solgula saffransbullar som skulle skydda barnen från djävulen. Men redan då var saffran dyrt, så det var länge ett bakverk för de välbeställda När bullarna kopplades till Luciadagen under 1800-talet fick de sitt nuvarande namn – Lucifer och Lucia i samma ord. Med tanke på ursprunget är det mer logiskt än man kanske först tror.
Pepparkakorna har en ännu äldre historia. De åts vid hovet redan under medeltiden, ofta vid kungliga bröllop. Kanske var det tyska bagare ur familjen Kammecker som introducerade dem i Stockholm. De ägde mark på Östermlam där Tyskbagargatan påminner om dem.
När vi har promenerat en stund öppnar Stortorget upp sig framför oss. Julmarknaden ligger där som den har gjort i generationer. Allt sedan medeltiden har stockholmarna gjort sina julinköp här. Bröd, bakverk och små presenter men även nyttosaker som behövdes under vintern. Den julmarknad vi ser idag tog fast form under senare delen av 1800-talet. Platsen är densamma – torget, husen, stadsrummet.
Här intill ligger Storkyrkan som är tillägnad biskopen från Myra som blev Sankt Nikolaus, barnens, sjömännens och pantlånarnas skyddshelgon. Genom århundradena förvandlades han till olika gestalter runt om i Europa. I Sverige mötte han gårdstomten. I andra länder blev han Father Christmas, Sinterklaas eller Santa Claus.
Här slutar julmarknadsvandringen men samtalen fortsätter länge än. De har gett oss något att fundera över. För det händer något när man promenerar tillsammans och delar minnen och traditioner. Tempot sänks. Perspektiven ändras. Och hur vi än väljer att fira julen ger den oss tid att reflektera. Och snart är ett nytt år här.
