Kakelugnen är en svensk uppfinning i världsklass. Den föddes ur köld och bränslebrist – men blev med tiden både konst och komfort. Få berättelser speglar den utvecklingen lika tydligt som den om apotekaren Olof Hjalmar Åkerlind, känd som Kakelin.
I perioder under 1700-talet växlade vintertmperaturerna mellan höstmilda och bitande frostkalla. När kölden slog till gick veden åt i rasande fart. Priserna steg, skogarna glesnade och över hela landet började man tala om en vedkris.
År 1763 tillsatte staten en vedbesparingskommission för att hitta sätt att kunna spara bränsle. Fyra år senare presenterade arkitekt Carl Johan Cronstedt och greve Fabian Wrede sin lösning – en helt ny sorts värmekälla med ett sinnrikt system av rökkanaler som höll kvar värmen. Nu kunde värmen från en vedbrasa räcka under ett helt dygn. En genialisk svensk uppfinning var född – kakelugnen.
Rörstrand tillverkade både serviser och kakelugnar
Från porslin till kakelugn
Vid 1800-talets början var Stockholm fortfarande en fattig, mörk och trångbodd stad. Epidemier svepte genom gränderna, barnadödligheten var hög och vattnet dracks ur smutsiga brunnar.
Först femtio år senare började något hända. Befolkningen i huvudstaden hade nu vuxit till 100 000 invånare, nya bostäder byggdes och industrialiseringen började få upp farten.
Vid Rörstrands porslinsfabrik hade man sedan 1726 tillverkat serviser, fat och kannor. Men 1857 började man också göra kakelugnar. De ritades av arkitekter som följde tidens stilideal. Som vita, glaserade pelare tog de plats i byggmästarnas salonger. Där blev de lika mycket inredning som värmekälla – en verklig statuspryl.
Under nästan 70 år tillverkade Rörstrand kakelugnar innan fabriken i Vasastan stängdes 1926 och flyttades till Göteborg. De visades på utställningar och levererades till både våningar och palats men även till medelklassens bostäder.
Snart skulle ännu fler kakelugnsfabriker dyka upp i stan. En av dem låg på andra sidan vattnet från Rörstrand – på Kungsholmen.
Åkerlindska Kakelfabrikens AB var specialiserad på att tillverka och utveckla kakelugnar
Kakelin på Kungsholmen
Olof Hjalmar Åkerlind var apotekare i grunden. Han hade studerat kemi i Uppsala och arbetat i laboratorier långt innan han började drömma om tegel, glasyr och eld.
År 1839 köpte han en tomt i kvarteret Grinden vid Pilgatan på Kungsholmen – med utsikt över Riddarfjärden. Här lät han bygga sin fabrik för att börja tillverka kakelugnar.
Till skillnad från många konkurrenter startade han inte med prydnadskakel utan gick direkt på att tillverka kompletta eldstäder. Åkerlind var heller ingen vanlig fabriksägare. Han stod ofta själv i sitt laboratorium, omgiven av glasburkar, pigment och glaseringsprover.
Som kemist måste han ha sett kakelugnen som ett forskningsprojekt – en möjlighet att förena vetenskap och hantverk. Och hans kemikunskaper gav honom ett försprång – glasyren blev klarare, färgerna jämnare och ytan mer hållbar. De vita, glaserade ugnarna med sina utsmyckningar blev snabbt eftertraktade i stadens nya våningar.
Fabriken växte snabbt och sysselsatte ett hundratal personer. Snart kallades han ”Kakelin” av stockholmarna.
Olof Hjalmar Åkerlind blev snabbt känd som Kakelin. En av hans uppfinningar var besparingskakelugnen.
Besparingskakelugnen – värme för vanligt folk
Trots att staden växte med fler moderna bostadshus var fattigdomen fortfarande utbredd. I gårdshusens trånga lägenheter kämpade många fattiga familjer fortfarande mot kylan.
Kanske var det där idén föddes. Åkerlind ville ta fram en enklare och billigare modell – en kakelugn som krävde mindre ved men gav mer värme. Resultatet blev hans egen konstruktion: ”Besparings-kakelugnen”.
En kombination av spis och värmekälla, utformad så att rökgaserna leddes genom slingrande kanaler innan de försvann upp i skorstenen. På så sätt stannade värmen kvar längre i väggarna, och bränslet räckte längre. Han tog patent på konstruktionen som användes i enklare bostäder och skolor.
På Konst- och Industriutställningen i Kungsträdgården 1866 visade Kakelin upp sin Expositionsugn med Carl XV:s monogram
Utställningen där värmen blev konst
Sommaren 1866 fylldes Kungsträdgården av maskiner, hantverk och ny teknik. Konst- och industriutställning var den första i sitt slag i Sverige och blev ett fönster mot världen och framtiden. Här visades allt som ansågs modernt: ångmaskiner, vävstolar, porslin, möbler – och kakelugnar.
Kakelin deltog med sin ”Expositionsugn”, ritad av arkitekten J. F. Åbom som tre år tidigare ritat Berns Salonger. Den glänste i vit glasyr, prydd med kung Carl XV:s monogram och förgyllda ornament. Kakelugnens form var lika mycket konst som teknik och väckte stor uppmärksamhet. Kakelin belönades med medalj – ett tecken på att hans fabrik på Kungsholmen nu tillhörde landets främsta.
Bland nyheterna på utställningen fanns också en annan typ av värmekälla: spisugnen. En kakelugn med liten järnspis inbyggd i eldstadsöppningen, så att man kunde laga mat och värma rummet på samma gång. Den visades som ett exempel på hur värme och vardag började förenas i det moderna hemmet. En smart lösning för enklare bostäder, där varje vedträ måste räcka länge.
Konst- och industriutställningen 1866 blev en milstolpe. Den visade mötet mellan konst, vetenskap och hantverk – och hur värmen i ett svenskt hem kunde vara både funktion och form.
Att ha en fungerande kakelugn är få förunnat idag
Värmen lever vidare
När Olof Hjalmar Åkerlind gick bort 1877 hade han drivit sin kakelugnsfabrik i nästan fyrtio år. Han hade hunnit vinna medaljer på utställningar i både London, Paris och Moskva. I bouppteckningen fanns både prisbelönta ugnar och patent, men också skulder och böcker – ett liv mellan vetenskap och vardag.
Några år tidigare hade han tvingats i konkurs. Fabriken räddades av ett nybildat aktiebolag som lät honom stanna kvar som ledare tills sjukdom satte punkt för arbetet. Produktionen fortsatte ett tag även efter hans död och upphörde först på 1890-talet, då de sista ugnarna murades ihop vid Pilgatan.
Samtidigt tog tekniken nya vägar. Hans systerdotters man, ingenjör Carl Gadelius, utvecklade en ångkakelugn – en tidig hybrid mellan kakelugn och centralvärme. Den slog aldrig igenom, men visar hur idén om effektiv värme fortsatte att locka uppfinnare långt in på nästa sekel.
Idag är de vitglaserade värmespridarna minnen av en tid när värmen var ett hantverk. När husen fick centralvärme murades rökkanalerna i många kakelugnar igen med cement. Så de stockholmare som ännu har lyckan att ha en kakelugn kan oftast bara använda den till att tända några värmeljus.
Ändå bär varje kakelugn något av sin historia. I sprickorna, i glasyren, i den tystnad som finns kvar när elden har slocknat. Det är värme som lever vidare – bara på ett stillsammare sätt.
Bilder från Ny Illustrerad Tidning, Stockholms Stadsmuseum, Nordiska Museet, Litografiska Museet, Svenska Industrins Män och Wikipedia samt ”Den verkliga kakelugnen: fabrikstillverkade kakelugnar i Stockholm 1846-1926” av Margareta Cramér (Stockholms universitet, 1991). Du kan läsa mer om kakelugnens historia och tillverkning i Margareta Cramérs avhandling.
