Parmmätargatan bär på flera osynliga lager av historia. Idag finns inga spår kvar av den slitna kåkbebyggelsen på Kungsklippan och den svåra bostadsmisär som ännu rådde här åren runt sekelskiftet 1900. Och bara gatunamnet ger nog många huvudbry – vad i hela fridens namn är en parmmätare?
Parmmätargatan sträcker sig nerifrån Garvargatan upp till Kungsklippans krön. Men den södra delen hade länge inget namn. En period kallas den Murmästaregränden och på en karta från 1733 finns kvarteret Murmästaren med, en äldre benämning för byggmästare. Här finns idag Kungsholms församlingshus från 1903, ett vackert jugendhus ritat av arkitekten Erik Lallerstedt.
Lite längre norrut dyker namnet Bergsgränden upp men den har även kallats Tuves backe efter guldsmeden Tuve Velamsson Schröder som ägde en gård här i slutet av 1600-talet. I höjd med Kungsholms kyrka är namnet i stället Klockstapelsgränd efter den klockstapel som restes på kyrkogården 1674. Den revs 1810 när kyrkan byggdes på med ett kyrktorn.
Allra högst upp på Kungsklippan låg Västra kvarngränd. Här stod stolpkvarnen Lilla Munkan, uppförd av borgaren Melchior Jung som 1641 grundade Kungsholmens glasbruk. Efter en brand 1652 flyttade han verksamheten till Södermalm.
För den södra delen av den krokiga gatan föreslås 1806 namnet Parmmätargränden. Och i samband med den stora namnrevisionen 1885 får hela gatan sitt nuvarande namn.
Parmmätargatan doftar av hö
Allt sedan medeltiden har införsel av varor från landsbygden till städerna – Lilla Tullen – belagts med ”bevillning” som tull- och stämpelavgifter, värnskatter och dylikt. Hit hörde även hö och halm och måttenheten ”parm” kommer av finskans ”parma”.
Från 1661 dyker yrkestiteln ”parmmätare” upp i Stockholm. De var tjänsteman som utsågs av borgmästarens magistrat, det högsta styrande organet i städer med egen jurisdiktion. Parmmätarnas uppgift var att mäta upp och ta ut tullavgifter på just hö och halm. Deras måttredskap bestod av en trälåda där höet ”parmades” – trampades för att pressas ihop – för att sedan kunna mätas.
Volymen för en parm kunde vara ”ett halvt lass” men måttet varierade över tid och i olika delar av landet. En kronoparm kunde motsvara 216 kubikfot på landsbygden medan den i huvudstaden motsvarade 676 kubikfot. Enligt en förordning från 1728 uppmättes en stockholmsparm till 17,72 kubikmeter. Trälådor i det formatet har konstnären Sigvard Olsson låtit utsmycka Rådhusets tunnelbanestation med.
Det lilla parmmätarhuset låg i nuvarande kvarteret Vattuormen intill Kungsholms hamnplan, nedanför den nuvarande gautsträckningen. En sökning i mantalsregistret för Stockholms invånare 1810 ger hela 40 träffar på parmmätare varav tre arbetar på Kungsholmen. Samma år avskaffas Lilla Tullen på införsel av dagligvaror från landsbygden till städerna.
Brandstationen på Parmmätargatan 9 (Foto SSM)
Kungsholmen får en egen brandstation
Allt sedan medeltiden har tornväktare varnat för eldsvådor uppifrån stadens kyrktorn. Med en ny brandstadga 1876 får Stockholm en modern yrkesbrandkår. Men de första brandstationerna anläggs fortfarande i närheten av kyrkor som Katarina kyrka på Södermalm och Johannes kyrka på Norrmalm.
Men på Kungsholmen håller man på gammalt vis fortfarande utkik från kyrktornet och vid brandfara slår brandvakten larm via en telegrafisk förbindelse med Johannes brandstation.
I kvarteret Bananen vid Hantverkargatan köps två tomter in. De gamla träkåkarna rivs och på Parmmätargatan 9 invigs 1879 en brandstation som bemannas med en korpral, en vice korpral och fyra brandmän. Utöver brandkår rymmer huset även polisstation samt kontoret för församlingens roteman som ansvarar för folkbokföringen.
När Kungsholmen 1893 får en ny brandstation på Fleminggatan 24 ingår även två brandhästar och 1915 utrustas den med en automobilbrandspruta. Den nuvarande brandstationen på Hantverkargatan invigs 1931.
Västra Kvarngränd 23 på Kungsklippan (Foto Kasper Salin, SSM)
Ett spisrum fyllt av författardrömmar
Maria Sandel (1870–1927) föds i ett enkelt stenhus på Västra Kvarngränd 23. Fadern avlider när hon bara är fyra år gammal och Maria får hjälpa modern som arbetar i ett mjölkmagasin längre ner på gatan. Maria har bara hunnit gå fyra år i folkskola. Modern är döv så kunderna skriver lappar som dottern får försöka tolka när det uppstår missförstånd. Senare kommer Maria själv att få försämrad hörsel och hon drabbas även av synnedsättning.
I sena tonåren arbetar Maria Sandel några år som hembiträde i Amerika. Efter hemkomsten till Sverige får hon 1888 sina första dikter publicerade i emigranttidningen Nordstjernan. Hon börjar låna böcker på biblioteket och 1908 debuterar hon med novellsamlingen ”Vid svältgränsen och andra berättelser. Skildringar ur Stockholmslifvet”.
Runt sekelskiftet 1900 är de sanitära problemen i Stockholms fattigkvarter enorma och på Kungsholmen låter myndigheterna riva den slitna kåkbebyggelsen uppe på kvarnberget. I Stadshagen uppförs två trälängor med 40 bostäder, varav de flesta är spisrum med en kamin eller kakelugn som även används för matlagning. Hit till ”Skogshyddorna” flyttar Maria och modern. Hon förblir ogift och här bor hon kvar resten av livet. Hon försörjer sig som trikåstickerska medan hon ger ut ytterligare en novell samt fyra romaner och ett femtiotal dikter.
I S:t Göransparken finns delar av husgrunden till nödbostäderna fortfarande kvar. Här har Maria Sandelsällskapet låtit resa en minnessten med motiv ur böckerna skrivna av Sveriges första kvinnliga arbetarförfattare. Skulpturen är skapad av konstnären Sam Westerholm.
Bilden på Parmmätarhuset kommer från Stadsmuseet. Fotot på parmen är taget av Maria Lindberg Howard.
