I alla storstäder påverkas talspråket av alla de som flyttar dit. Så vilken dialekt talas egentligen i Stockholm och när uppstod den? Och något vi alla saknar när äldre släktingar går bort är deras röster, vilka ord de använde och hur de lät. Många av oss är nyfikna på talspråket förr i tiden hur det kan ha låtit, inte minst i Stockholm. Om det handlar en nyutkommen bok.
Det dröjde inte länge från grundandet 1252 tills Stockholm var landets största stad. Huvudstaden har alltid vuxit med sin inhemska och utländska invandring och mångfalden har satt sina spår i språket. I den medeltida staden fanns både förmögna och fattigare kvarter så även den sociala statusen har bidragit till olika sätt att uttrycka sig.
Under stormaktstiden på 1600-talet började vi att flytta från dagens Gamla stan ut i de nya stadsdelarna på malmarna. Det svenska språket blev mer enhetligt, framför allt i skrift. Men över hela landet talades givetvis olika lokala dialekter. Det är först från 1800-talet som det går att hitta begrepp som ”stockholmska” och hur huvudstadens invånare och deras olika sätt att prata särskiljer sig.
Språkforskare har i lokaltidningar från 1840-talet hittat artiklar som bland annat tar upp ”huvstads-infödingarnas” oförmåga att skilja på ”ä” och ”e”. Men samtidigt som artikelskribenterna lyfter fram vad de uppfattar som ett typiskt ”Stockholms-e” gör de ofta skillnad på den högre, förnäma ”stockholmskan” och den lägre, folkliga ”stockholmsdialekten”. Om hur den äldre stockholmskan lät undersöker språkforskaren Jenny Öqvist i en ny bok som bygger på analyser av 100 timmars ljudinspelningar med stockholmare födda från mitten av 1800-talet och framåt.
Min farfarsfar föddes i Stockholm 1843. Sina första levnadsår tillbringande han med sin mamma och hennes fostermor som bedrev torghandel med eget grönsaksstånd på Hötorget. Hur de pratade känner jag inte till men många av månglerskorna (försäljerska på stockholmsslang) var ökända för att kunna slänga käft. Så någon förnäm stockholmska talades nog inte därhemma.
Carl Gustaf blev tidigt föräldralös och utackorderades till Småland där han växte upp i en bondefamilj. Jag funderar ibland på hur han pratade och hur barnen i granngårdarna tyckte att hans ”stockholmsdialekt” lät. Kanske blev han retad?
Säkerligen präglades han av den småländska som talades i byn där han bodde under 1850-talet. Det Stockholm han återvänder till 1860 fylls allt snabbare av människor från landsbygden som söker sig till industrijobben i storstan. Som tonåring försörjer han sig med påhuggsjobb i hamnen och på olika verkstäder runtom i stan. Överallt måste han ha hört den framväxande folkliga blandningen av olika dialekter och uttryck som litteraturhistorikern och språkforskaren Ruben G:son Berg beskriver så här:
”Slang är ett från gängse språkbruk medvetet avvikande språk, som nyttjas av personer, sysselsatta med samma verksamhet eller tillhörande samma samhällsklass.”
Det är en bra beskrivning av det blandade språk som ekenskisarna talade och som framöver kom att spridas genom revykupletter, skämttidningar och pilsnerfilmer som ”stockholmska”. Men varför kallas Stockholm för Eken? Det och en del annat om olika uttryck får du svar på här (samt fler boktips)!
Perspektiv på stockholmska av Jenny Öqvist är en vetenskaplig bok om huvudstadens talspråk och handlar om vad som kännetecknar uttalet i äldre stockholmska. Den är utgiven 2024 av Institutet för språk och folkminnen och kan laddas ner som PDF från deras webbplats.
FRÅN BOKHYLLAN: I min samling av Stockholmiana samsas ett antal hundra böcker inom kategorierna vardagsliv, krogar, arbetsliv, kultur, arkitektur och nöjen. Bland annat. Då och då lyfter jag ut en bok som jag presenterar här.
