I höst är det 50 år sedan Dagen H – den 3 september 1967 – då spårvagnstrafiken i innerstan lades ner. Den spårvägslinje som stockholmarna då helst av allt ville ha kvar var Djurgårdslinjen (nummer 7) men även den försvann inför högeromläggningen. Den återuppstod som museispårväg 1991 och med Spårväg City förlängs Djurgårdslinjen från Norrmalmstorg till T-centralen.
Omnibussar för törstiga passagerare
Det dröjde länge innan Stockholm fick regelbunden linjetrafik för persontransporter. I Köpenhamn kunde man 1829 åka med ”dagvogne” ut till stadens omgivningar. I början av 1800-talet var Stockholm fortfarande fattigt och smutsigt och utan egentlig stadskaraktär. Av stadens 80 000 invånare bodde under 1830-talet merparten ute på malmarna. På Norrmalm bodde 28 000 personer varav de flesta trängdes i små en- och tvåvåningshus.
Bland medelklassen var det populärt att dricka brunn. Entreprenörer som ville börja erbjuda moderna persontransporter i innerstaden siktade därför in sig på de många brunnsgäster som på ett bekvämt sätt ville kunna ta sig till någon av stadens hälsobrunnar – Stora Surbrunn, Sabbatsberg eller Djurgårdsbrunn. De som den 7 juli 1835 slog upp Stockholms Dagblad kunde läsa denna annons:
”Promenadvagn från Jakobs Torg, öfver Djurgårdsbron, södra sidan af Djurgården till Manillla och Djurgårdsbrunn. En Omnibus att taga sin början Onsdagen den 8 dennes, alla söcknedagar.”
Numrerade platsbiljetter kunde köpas i kryddboden på Jakobs torg. Passagerare som klev på vid någon av hållplatserna fick ”betala den önskade platsen till Kusken som för detta ändamål medhafver en blecklåda, i hvilken jemna penningar nedlägges”. Bolaget drevs av hyrkuskänkan Amelie Almgren. Skråväsendets stadgar gav änkor rätt att för sin egen försörjning driva makens verksamhet vidare. Stockholm hade fått sin första omnibusslinje. Och den följdes snart av fler.
Från bussar till spårvagnar. Igen.
Buss 47 möter Djurgårdslinjen i augusti 2010 (Foto Maria Lindberg Howard)
Det skulle dröja 40 år innan de första spårvagnarna började ersätta omnibussarna. På 1870-talet hade antalet stockholmare ökat till 150 000 personer och utvecklingen hade gått fort. Sommaren 1877 infördes spårvagnstrafik på sträckan Slussen – Skeppsbron – Norrbro – Gustav Adolfs torg – Norrmalmstorg – Nybroplan – Strandvägen. Redan samma år förlängdes sträckan till Allmänna gränd. Hästarna pensionerades 1904, spårvägen elektrifierades och Djurgårdslinjen fick nummer 7.
Några av de äldsta spårvagnar som sedan 1991 trafikerar Djurgårdslinjen är av typ A12 från 1924. Vem eller vilka som ligger bakom förslaget om den blå färgen och när beslutet fattades är omdebatterat i olika forum bland spårvägskunniga. Men vacker är den! Tanken är att Spårväg City ska ersätta flera av innerstans busslinjer varav nr 47 blev den första som lades ner. Den 23 augusti 2010 var ”Dagens S” när spårvagnarna kom tillbaka. För andra gången.
Tips och källor
Vill du läsa mer om kollektivtrafikens historia rekommenderas boken I lokaltrafikens gryning. Och hos Svenska Spårvägssällskapets olika forum samlas mycket kunskap om spårbunden trafik.
