”Stora gatan som löper åt Uppsala”, ”Norra Tullportsgatan” och ”Wägen till Norrtull”. Allt sedan 1600-talet har Norrtullsgatan haft många olika namn. August Strindberg bodde här som barn från mitten av 1850-talet och namnet på hans sista pjäs ”Stora landsvägen” är inspirerat av barndomens gata. Vasastan är en ung stadsdel som fick sin första stadsplan 1880 och efter det förändrades allt snabbt. Stadsdelen karaktäriseras av långa, raka gator med stora hyreskaserner.
Från usla träkåkar till undermåliga hyreskaserner
Norrtullsgatan 2 Larssons atelje, 1905 (SSM)
Under industrialismen lockade arbetstillfällena i storstaden många att flytta från landsbygden och i Stockholm mer än tredubblades befolkningen under senare delen av 1800-talet. Vid sekelskiftet kantades många gator fortfarande av små träkåkar som ofta var i uruselt skick. Bristen på fler och bättre bostäder var akut och i rasande fart byggdes nu stora hyreskaserner som täckte hela kvarter. Men många av de nya fastigheterna höll låg kvalitet då de uppfördes i rent spekulationssyfte av privata byggherrar som ville göra snabba vinster. Hyresgästerna i gathusen tillhörde ofta medelklassen medan källar- och vindsvåningar samt de enklare gårdshusen beboddes av sämre bemedlade arbetarfamiljer. Rösträtten var inkomstbaserad så fastighetsägarna till de nya arbetarbostäderna hade rösträtt till skillnad från sina fattiga hyresgäster.
Samhällskritiska krönikor blir bästsäljare
Från hösten 1907 kunde Dagens Nyheters läsare varje söndag se fram emot ett nytt avsnitt av följetongen ”Elisabeths krönika” – en bitsk samhällssatir som skildrar fyra självförsörjande kvinnors vardagsslit för brödfödan och kamp mot dubbelmoral och sextrakasserier på arbetsplatsen. Författare var Elin Wägner (1882-1949) som var frilansande krönikör på morgondraken under signaturen ”Devinez”. Samtidigt arbetade hon som redaktionssekreterare på veckotidningen Idun. När söndagskrönikorna 1908 gavs ut under namnet ”Norrtullsligan” blev boken genast en bästsäljare. Men den var också ett hett och viktigt inlägg i debatten om kvinnors rättigheter. Allmän rösträtt infördes året därpå men den gällde bara männen medan kvinnorna fick vänta till 1919.
Enkla gratisnöjen och nära kamratskap
Norrtullsligan består av Elisabeth (Pegg), Magnhild (Baby), Emmy och Eva som delar en tvårummare fyra trappor upp utan hiss i en nybyggd hyreskasern på Norrtullsgatan. Som självförsörjande, underbetalda kontorister fylls deras dagar av trist kontorsarbete, sextrakasserande chefer, fattigdom och ändlösa promenader genom Vasastans stenöken. ”Gatorna kvalde mig, att inte tala om alla de fula husen. Jag tyckte, jag skulle velat ställa mig på Odenplan och kräkas!” utropar Eva. Trångboddheten i de stora hyreshusen på Norrtullsgatan liknar de vid ”ett möbelmagasin med de intimaste inblickar i de flyttande familjernas liv” och kontorslivet känns som ett ”vällustigt, sakta dödande gift”. Men trots till synes omöjliga livsvillkor lättas Norrtullsligans vardagsbekymmer upp av enkla gratisnöjen, godmodig galghumor och, framför allt, nära kamratskap.
”Vi hade en överdådig supé, stämningen blev hög, Baby fick fram Levertin och deklamerade mellan smörgåsarna. Sedan släckte vi lamporna, fick ljus i ampeln och rökte andäktigt var sin cigarett. Först klockan tio domnade skrattdyningarna av, och vi gjorde oss i ordning för natten. När vi legat tysta en stund, sade Baby högtidligt: ’Nu går överklassen på Operakällaren.’ Och så somnade vi.”
Elin Wägner står staty på St Eriksplan
Elin Wägner (Foto Wikipedia)
När Elin Wägner skrev ”Norrtullsligan” bodde hon på Upplandsgatan 54, fyra trappor över gården. Liksom sina litterära gestalter var hon självförsörjande och hennes böcker kom därefter att handla om kvinnors rättigheter och kvinnlig rösträtt men även fredsfrågor och miljöfrågor. På Norrtullsgatan 10 finns en litterär skylt med ett citat ur ”Norrtullsligan”. Missa den inte när du har vägarna förbi.
Och snart får Elin Wägner en staty i Stockholm. Det är en liten statyett av Siri Derkerts som har uppförstoras av konstnären Rune Rydelius. Förlagan är ett porträtt av Elin Wägner från 1910, samma år som boken ”Pennskaftet” kom ut. Statyn invigs i mitten av maj och någon gång under hösten kommer den att placeras på S:t Eriksplan. Det blir en hyllning till två viktiga kvinnor i Stockholms historia!
