Långt innan hattstofferaren och rådmannen Anders Reimers (1727-1816) lät bygga sin malmgård på den lilla ön intill Södermalm kallades den ”Räkningaholm”. Ön är omnämnd i ett brev från 1382, skrivet av Bo Jonsson Grip. Varifrån namnet kommer är osäkert men med tanke på öns läge vid en av farlederna in mot Stockholm avkrävdes förbipasserande fartyg troligen tullavgift här. Enligt en minnessten rest till Anders Reimers ära döptes ön 1798 till Reimersholme, men det gamla namnet levde kvar ännu en tid.
Helylle eller halvfull?
Under 1800-talets andra hälft startades ett flertal industrier på den lilla ön. I Karl Johan Stenströms yllefabrik bestod arbetskraften främst av interner från Långholmsfängelset. Yllefabriken var verksam fram till 1934. Därefter köptes hela området in av HSB som lät bygga 900 lägenheter på öns norra och östra sida. Sämre gick det för Henry Orland Jones fabrik för framställning av amerikansk fotogenolja som startades 1859 på den sydöstra stranden. Den gick i konkurs efter några år och 1868 togs lokalerna över av Lars Olsson Smith (1836-1913) vars brännvinsverksamhet skulle bli betydligt mer framgångsrik.
Brännvinskungen besegrade finkeloljan
Brännvinskungen L O Smith (Foto Okänd, Wikipedia)
Vid brännvinsframställning bildas under jäsningen finkelolja som både smakar och luktar illa. Med sina bränneriagenturer i Skåne och Blekinge satsade L O Smith på moderna destillerimetoder för att sänka finkelhalten. Under 1700-talets hade man börjat använda sig av kolfiltrering och genom kallrening gick det att fram både enkelt och dubbelt renat brännvin. Men genom varmrening lyckades L O Smith tillverka tiodubbelt renat brännvin. Och Absolut rent brännvin introducerades 1879.
Köbildning på Kluckarnas bro
Genom århundradena hade staten flera gånger försökt få bukt med husbehovsbränningen. Sedan 1855 stod all brännvinstillverkning återigen under statlig kontroll. Stockholms stad försökte stoppa L O Smiths framgångar men då fabriken på Reimersholme och butiken på Fjäderholmarna båda låg utanför stadens jurisdiktion kunde inget göras. De små öarna tillhörde nämligen Brännkyrka respektive Lidingö kommun. Ut till Fjäderholmarna gick båtarna i skytteltrafik och över ”Kluckarnas bro” till Reimersholme vallfärdade Stockholmarna i tusental.
O Land, o brännvinspannans land!
Ljud högt, du simpla ord.
Ej lyfts en höjd mot himlens rand
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand
Där ej en krog är byggd i nord
På våra fäders jord.
Vårt land är fattigt, skall så bli.
För den, som bröd begär
Vårt välstånd är totalt förbi
Men finkel, finkel hafva vi.
Melodi: Vårt land (Runeberg)
