Klockan var en kvart över nio och det var redan kö utanför Vanadisbadets kassa. Upp för backarna från Sveavägen strömmade soltörstiga och badsugna stockholmare.
Över Frejgatan och mot rött ljus gick två tämligen sjaskiga figurer, den ene klädd i jeans och pullover, den andre i svarta byxor och brun kavaj, som putade betänkligt över vänstra bröstet. De gick långsamt och plirade rödögt mot solskenet.
De gick uppför backen men inte mot badet som de andra utan fortsatte förbi grindarna. Sedan vek de av på den smala väg som leder från Stefanskyrkan till kullens krön.
… De fortsatte mot vattentornet högst uppe i parken och när de hade rundat den dystra byggnaden såg de till sin lättnad att de hade området bakom tornet för sig själva. Den gamle satte sig i gräset, tog fram flaskan och började skruva av kapsylen. Den yngre hade fortsatt fram till sluttningen mot ett falurätt plank längre fram och ropade:
– Du Jocke, vi sätter oss här nere i stället. Om det skulle komma någon.
Jocke reste sig stånkande och med flaskan i handen, följde efter den andre som hade börjat kliva ner för branten.
– Här är det bra, sa den yngre, vid de här busk…
Han hejdade sig och böjde sig fram.
– Va fan, viskade han hest. Nej, fy fan!
Jocke kom fram bakom honom, såg flickan på marken och vek sig åt sidan och kräktes.
Mordet bygger på ett verkligt rättsfall
Klockan elva föregående kväll hade en liten flicka rapporterats saknad av sin mamma. Familjen bodde vid Sveavägen och signalementet på den döda flickan i Vanadislunden tycktes tyvärr stämma. Historien om hur polisen jagar en sexmördare utspelar sig till stor del i Vasastan där kommissarie Martin Beck och hans kollegor lyckas knyta ihop flera mordfall till samme gärningsman.
”Mannen på balkongen” är den tredje boken i serien ”Roman om ett brott” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö och kom ut 1967. Förlagan var ett antal verkliga mord som begåtts av en seriemördare åren 1958-1963. De sista offren var två unga flickor som hösten 1963 mördades i olika parker i Stockholm. Den misstänkte kallades ”Flickmördaren” i pressen och vid tiden för brotten jobbade han som trädgårdsmästare men hade tidvis varit inskriven på mentalsjukhus. Han erkände fyra mord och dömdes för tre av dem till sluten psykiatrisk vård på Salberga.
