Vad gör Gröndal till en småstad i staden?

I Gröndal har byggmästare som Olle Engkvist samt arkitekter format bostadskvarter där skala, material och vardagsliv samspelar. En promenad genom området visar hur idéer från olika tider har satt avtryck i hus, gårdar och gemensamma miljöer.

Charlottendal – en gård som knyter samman århundraden
Olle Engkvist (1889–1969) var känd som den humanistiske byggmästaren som ville bygga goda bostäder för människor att trivas i. På 1940-talet köpte han Charlottendal, lät rusta upp gården med hjälp av arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius, och flyttade in med sin hustru. Här bodde han resten av sitt liv, mitt bland de bostadsområden han samtidigt lät uppföra i Gröndal. I trädgården finns bronsskulpturen Flores och Blanceflor av konstnären Stig Blomberg. Idag har fem familjer köpt och låtit rusta upp de fyra husen.

Stjärnhusen och vardagens arkitektur
Sven Backström och Leif Reinius lärde känna varandra på Kungliga Tekniska högskolan i slutet av 1920-talet. Backström praktiserade senare hos funktionalisten Le Corbusier i Paris, medan Reinius arbetade hos Hakon Ahlberg, en av den svenska funktionalismens förgrundsgestalter. Sitt gemensamma kontor startade de 1936 och snart blev de några av landets mest tongivande bostadsarkitekter, och med Olle Engkvist som en av sina viktigaste uppdragsgivare.

Stjärnhusen i kvarteret Akterspegeln hör till deras mest kända verk. Idén sägs ha fötts under en måltid. Tre snabba streck på baksidan av en tändsticksask blev till en planlösning där lägenheterna fick ljus från flera håll och klädkammaren har eget vädringsfönster! Husen formade skyddande gårdar och sett från ovan liknar bebyggelsen ett mönstret i en bikaka.

Olle Engkvist vill ha bebyggelse i en mänsklig skala så husen uppfördes i tre våningar, målades i klara färger som tegelrött, gult och grönt. Det ger området en luftig småstadskänsla. Samtidigt öppnar sig en magnifik utsikt över Mälaren mot Södermalm, Stora Essingen och Kungsholmen.

På Lundbergs konditori har det sedan 1946 serverats kaffe och klassiska bakverk. Mycket av originalinredningen är bevarad liksom den blå neonskylten ovanför entrén. Att slå sig ner här är med en kopp kaffe och några småkakor eller en dammsugare är att få en tidsresa på köpet.

Galjonsbilden – terrasshus, konst och kultur
I nära samarbete med Olle Engkvist skapade Backström & Reinius något helt annat i kvarteret Galjonsbilden på andra sidan gatan från Stjärnhusen. Här var terrängen brant så de lät sig inspireras av sydeuropeiska städer och byggde ett terrasshus med gröna altaner som klättrar uppför sluttningen. Hyresgästerna förband sig att vårda sina planteringar – en tidig tanke om delat ansvar för boendemiljön.

I kvarteret finns ett äldre hus som bevarades och moderniserades. Och intill byggdes Galjonshuset, ett punkthus med elva våningar i rött tegel. I ateljévåningen högst upp bodde och arbetade målaren Otte Sköld som även var direktör för Konsthögskolan. I entrén finns ett konstverk som visar hur Persefone blir bortförd av Hades. Taklampan som avspeglar sig i glaset är typisk 1950-tal liksom färgsättning på väggar, dörrar och paneler i trapphuset.

Olle Engkvist var djupt intresserad av både kultur och historia och det märks överallt. Gröndal hade tidigare haft en biograf och nu såg Olle Engkvist till att Galjonshuset fick biografen Galjonen. Den öppnade 1952 och blev snart en mötesplats dit även Dramaten och Operan kom på gästspel. Idag finns Vår Teater & Kulturskolan här så tanken med lokal kultur lever kvar.

De allmänna utrymmena i Galjonshuset har renoverats till 1950-talsutseende med tidsenlig färgsättning och roliga detaljer på dörrar och väggar. Maskinistrummet som hörde till biografen används idag som hobbyrum för de boende – ett omtyckt extra vardagsrum för brädspel, pingis och gemenskap.

Det finns mycket mer att upptäcka
Den här promenaden gjorde jag tillsammans med Sällskapet Näringslivshistoriens Vänner vilket gav oss möjlighet att få personliga visningar av både Charlottendal och Galjonshuset. Centrum för Näringslivshistoria förvaltar Olle Engkvists Stiftelses arkiv och de har skapat en webbplats om hans byggprojekt där du kan läsa mer om Stjärnhusen i Gröndal.

BILDER: Maria Lindberg Howard, augusti 2025. Äldre bilder Wikipedia.

Hur ser vardagslivet ut på en liten Södermalmsgata förr och nu?

Åsögatans korta sträcka mellan Siargatan och Västgötagatan har under decennier rymt ett ovanligt rikt vardagsliv. Med utgångspunkt i en tidningsartikel från 1970 går det att följa hur en till synes obetydlig gatstump speglar Södermalms förändring över tid.

En bortglömd gatstump på Södermalm
“Gatan är ingen idyll. Trafiken tränger sig på och tränger undan människorna som på alla andra gator. Men gatan är smal, den är kort och överblickbar. Den har mänskliga mått, vilket får till och med bilarna att sakta farten. Och många små affärer som man vandrar in och ut i – många människor – många barn som ger gatan dess prägel.”

Den 29 juni 1970 kunde man i Dagens Nyheter under vinjetten "Vardag" läsa om Åsögatan 90–98 och 85–97 – sträckan mellan Siargatan och Västgötagatan. Artikeln målar upp vardagslivet på denna "bortglömda gatstump" på västra Södermalm. Då fanns här bageri, tobakshandel, ölkafé, begravningsentreprenör, blomsterhandel, fiskaffär i hörnet, sexshop, daghem, livsmedelsaffär, plastaffär och färghandel.

Butiker, bagerier och ölkafé
Flera av verksamheterna fanns kvar under lång tid, om än med nya ägare, medan andra har försvunnit. Så här exakt på dagen 55 år senare är det därför roligt att utifrån artikeln göra en liten betraktelse över den här "bortglömda stumpen" av Åsögatan.

På Åsögatan 90 i hörnet Siargatan låg då Ebba Ekfeldts finbageri: "Bagare Valter Ekfeldt strör sockerpullor på bullarna. Klockan fyra på morgonen börjar arbetet. Redan vid sjutiden sticker de första kunderna in huvudet genom bakdörren, andas in doften av nybakat bröd och köper absolut färska wienerbröd till morgonkaffet."

Bageriet fanns länge kvar men under annat namn och fortsatte att sprida en ljuvlig doft av nybakat i kvarteret. Därefter flyttade Forno in och säg de Stockholmskvarter som inte har sin egen pizzeria. Och med Åsö Konditori på Åsögatan 102 är vi fortfarande bortskämda med hembakat.

Ett kvarter med egen terrass
Den norra sidan av gatan tas upp helt och hållet av kvarteret Fatbursholmen. I den här hörnan av Åsögatan och Siargatan låg begravningsbyrån Fonus fram tills häromåret. Även den nämns i artikeln från besöket på ölkaféet: "På baksidan bär dom in både lik och kistor, berättade en av kaféägarna för oss. Han menade på begravningsföreningens baksida."

Fastigheten uppfördes 1964 och består av två huskroppar i L-form varav den lägre med terrass. Byggherre var Einar Mattson med Rolf Hagstrand som arkitekt, en utpräglad funktionalist som drev arkitektkontor tillsammans med sin kollega Birger Lindberg. Vid tiden för artikeln låg Katarina daghem och fritidshem här som var Stockholms största med sammanlagt 90 barn.

Funktionalismen skapade en ny typ av bostäder
Fastigheten i den andra änden av kvarteret Fatbursholmen, hörnet Åsögatan och Västgötagatan, är exakt 30 år äldre. Det här är ett av Stockholms flaggskepp för funktionalismens ideal med öppna gårdar och fritt insläpp av luft, sol och dagsljus.

Arkitekt var Ture Sellman med Olle Engkvist som byggherre och byggnaden är idag grönklassad av Stockholms Stadsmuseum. Den uppfördes av Katarinastiftelsen som 1931 hade bildats av Stockholms stad och Katarina församling.

Syftet var att bereda billiga bostäder, framför allt för ensamstående kvinnor och barn, på Södermalm. Här fanns då 180 lägenheter på 1–2 rum samt ett dagis för 80 barn och dagens förskoleungar fortsätter att fylla gatstumpen med liv.

 

Ölkafé, krogar och nya verksamheter
"I:65 kostar ölet. 1:80 ostsmörgåsen och 90 öre kaffet på ölkafeet, Åsögatan 90. Herrarna Sundin och Johansson börjar dagen med en bira. På toaletten får man bara gå in "1 person i sänder", omtalar en graciös inskription. Mellan klockan fem och fem över fem fylls kaféet till sista bordet. Dit kommer åkare från Unefrakt i närheten, mekaniker från Konsums charkfabrik vid Södra station, en pensionär från våningen ovanför, som i alla fall brukar vakna tidigt…"

Det är inte många år sedan ölkaféet på Åsögatan 90 stängde och sedan dess flyttade flera krögare med olika matkoncept in i lokalerna men utan större framgång. Kikade man in hade de alltid fler ölgäster än matgäster, det var som att ölkaféet inte riktigt ville släppa taget. Och nu är det nog få som minns vad de olika krogarna hette. Men sedan ett tiotal år finns den vietnamesiska restaurangen Nem Nem Quan här som har blivit oerhört populär. Så nu är det återigen fullt i lokalerna alla dagar i veckan.

Små lokaler, nya gator och fler kvarter
I grannhuset på Åsögatan 92 fanns då flera små lokaler som inrymde tobakshandel, skinnaffär och en sexshop:

"Från sexshopen utstiger man emellertid förhoppningsvis mera levande än när man steg in. En dam i bikini tar emot och erbjuder porrtidningar, filmer, användbara adresser mm. Men från utsidan ser man inte mycket. Det går bara att titta in genom bokstäverna på fönstret, som är utskurna i ett för övrigt heltäckande papper. Då ser man krukväxter som slingrar sig, en eller annan chiffongscarf och inte mycket mer. Man måste alltså – som herrn på bilden – gå in."

Sexshopen är sedan länge försvunnen och den lilla lokalen har slagits ihop med en annan trotjänare på gatan – restaurangen Tre indier. Och tobaksaffären har efter några vändor med olika verksamheter nu blivit frisör.

Husen på den södra sidan av gatan uppfördes alla under 1930-talet när kvarteret Pennan delades upp i två nya kvarter – Ritbesticket och Mallen – med två nyanlagda gator – Möregatan och Tjustgatan. De små lokalerna hyser idag olika små kreativa verksamheter samt Södermalms Invandrarförening vars trogna medlemmar bidrar till folklivet på gatan.

En vardag som förändras
Så här avslutas artikeln: "Vi såg Åsögatan vakna och slockna en alldeles vanlig dag, från klockan fem på morgonen då kaféet öppnade för sina första jobbare och uteliggare och bageriet var i full gång, till dess att den sista ungen hämtades från daghemmet och klockan var sju på kvällen. Vardagen på Åsögatan är larmande, livlig, full av skiftningar och variationer, full av alla sorters affärer, alla slags hus."

Idag är biltrafiken inte längre lika livlig vilket gör den här lilla Söderstumpen till en vänlig, välkomnande och omtyckt liten gata i närkvarteren. Bortglömd är den sannerligen inte utan faktiskt en liten idyll. Kom gärna och hälsa på!

NYFIKEN? Det finns mycket att upptäcka! Gå en stadsvandring på Södermalm

BILDKÄLLOR:

Collage 1: Stadsmuseet Kasper Salin https://stockholmskallan.stockholm.se/post/12661, Dagens Nyheter (artikel från den 29 juni 1970 av Kerstin Vinterhed med bilder av Gunnar Källström) , Maria Lineberg Howard

Collage 2-5: Maria Lindberg Howard, Dagens Nyheter (artikel från den 29 juni 1970 av Kerstin Vinterhed med bilder av Gunnar Källström)

 

Vad gör Parmmätargatan till en gata av historiska mått?

Parmmätargatan bär på flera osynliga lager av historia. Idag finns inga spår kvar av den slitna kåkbebyggelsen på Kungsklippan och den svåra bostadsmisär som ännu rådde här åren runt 1900. Och bara gatunamnet ger nog många huvudbry – vad i hela fridens namn är en parmmätare?

Parmmätargatan sträcker sig nerifrån Garvargatan upp till Kungsklippans krön. Men den södra delen hade länge inget namn. En period kallas den Murmästaregränden och på en karta från 1733 finns kvarteret Murmästaren med, en äldre benämning för byggmästare. Här finns idag Kungsholms församlingshus från 1903, ett vackert jugendhus ritat av arkitekten Erik Lallerstedt som 2025 försågs med en kulturhusskylt från Samfundet St Erik.

Lite längre norrut dyker namnet Bergsgränden upp men den har även kallats Tuves backe efter guldsmeden Tuve Velamsson Schröder som ägde en gård här i slutet av 1600-talet. I höjd med Kungsholms kyrka är namnet i stället Klockstapelsgränd efter den klockstapel som restes på kyrkogården 1674. Den revs 1810 när kyrkan byggdes på med ett kyrktorn.

Allra högst upp på Kungsklippan låg Västra kvarngränd. Här stod stolpkvarnen Lilla Munkan, uppförd av borgaren Melchior Jung som 1641 grundade Kungsholmens glasbruk. Efter en brand 1652 flyttade han verksamheten till Södermalm. För den södra delen av den krokiga gatan föreslås 1806 namnet Parmmätargränden. Och i samband med den stora namnrevisionen 1885 får hela gatan sitt nuvarande namn.

Parmmätargatan doftar av hö
Allt sedan medeltiden har införsel av varor från landsbygden till städerna – Lilla Tullen – belagts med ”bevillning” som bland annat tull- och stämpelavgifter och värnskatter. Hit hörde även hö och halm och måttenheten ”parm” kommer av finskans ”parma”.

Från 1661 dyker yrkestiteln ”parmmätare” upp i Stockholm. De var tjänsteman som utsågs av borgmästarens magistrat, det högsta styrande organet i städer med egen jurisdiktion. Parmmätarnas uppgift var att mäta upp och ta ut tullavgifter på just hö och halm. Deras måttredskap bestod av en trälåda där höet ”parmades” – trampades för att pressas ihop – för att sedan kunna mätas.

Volymen för en parm kunde vara ”ett halvt lass” men måttet varierade över tid och i olika delar av landet. En kronoparm kunde motsvara 216 kubikfot på landsbygden medan den i huvudstaden motsvarade 676 kubikfot. Enligt en förordning från 1728 uppmättes en stockholmsparm till 17,72 kubikmeter.

Rådhusets tunnelbanestation har av konstnären Sigvard Olsson utsmyckats med trälådor i det formatet. Det lilla parmmätarhuset låg i nuvarande kvarteret Vattuormen intill Kungsholms hamnplan, nedanför den nuvarande gatusträckningen. En sökning i mantalsregistret för Stockholms invånare 1810 ger hela 40 träffar på parmmätare varav tre arbetar på Kungsholmen. Samma år avskaffas Lilla Tullen på införsel av dagligvaror från landsbygden till städerna.

Kungsholmen får en egen brandstation
Allt sedan medeltiden har tornväktare varnat för eldsvådor uppifrån stadens kyrktorn. Med en ny brandstadga 1876 får Stockholm en modern yrkesbrandkår. Men de första brandstationerna anläggs fortfarande i närheten av kyrkor som Katarina kyrka på Södermalm och Johannes kyrka på Norrmalm. Men på Kungsholmen håller man på gammalt vis fortfarande utkik från kyrktornet och vid brandfara slår brandvakten larm via en telegrafisk förbindelse med Johannes brandstation.

I kvarteret Bananen vid Hantverkargatan köps två tomter in. De gamla träkåkarna rivs och på Parmmätargatan 9 invigs 1879 en brandstation som bemannas med en korpral, en vice korpral och fyra brandmän. Utöver brandkår rymmer huset även polisstation samt kontoret för församlingens roteman som ansvarar för folkbokföringen.

När Kungsholmen 1893 får en ny brandstation på Fleminggatan 24 ingår även två brandhästar och 1915 utrustas den med en automobilbrandspruta. Den nuvarande brandstationen på Hantverkargatan invigs 1931.

Maria Sandel och livet på Kungsklippan
Maria Sandel (1870–1927) föds i ett enkelt stenhus på Västra Kvarngränd 23. Fadern avlider när hon bara är fyra år gammal och Maria får hjälpa modern som arbetar i ett mjölkmagasin längre ner på gatan. Maria har bara hunnit gå fyra år i folkskola. Modern är döv så kunderna skriver lappar som dottern får försöka tolka när det uppstår missförstånd. Senare kommer Maria själv att få försämrad hörsel och hon drabbas även av synnedsättning.

I sena tonåren arbetar Maria Sandel några år som hembiträde i Amerika. Efter hemkomsten till Sverige får hon 1888 sina första dikter publicerade i emigranttidningen Nordstjernan. Hon börjar låna böcker på biblioteket och 1908 debuterar hon med novellsamlingen ”Vid svältgränsen och andra berättelser”.

Flytten till Skogshyddorna på västra Kungsholmen
Runt sekelskiftet 1900 är de sanitära problemen i Stockholms fattigkvarter enorma och på Kungsholmen låter myndigheterna riva den slitna kåkbebyggelsen uppe på kvarnberget. I Stadshagen uppförs två trälängor med 40 bostäder, varav de flesta är spisrum med en kamin eller kakelugn som även används för matlagning.

Hit till ”Skogshyddorna” flyttar Maria och hennes mor. Maria förblir ogift och här bor hon kvar resten av livet. Hon försörjer sig som trikåstickerska medan hon ger ut ytterligare en novell, fyra romaner samt ett femtiotal dikter. I S:t Göransparken går det ännu att se delar av husgrunden till nödbostäderna. Här har Maria Sandelsällskapet låtit resa en minnessten med motiv ur böckerna av Sveriges första kvinnliga arbetarförfattare. Skulpturen är skapad av konstnären Sam Westerholm. Hon har även fått ge namn åt Maria Sandels gränd i St Eriksområdet.

NYFIKEN? Det finns mycket att upptäcka! Gå en stadsvandring på Kungsholmen

BILDKÄLLOR:

Collage 1: Gustaf Berg 1908 Stadsmuseet https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30479

Collage 2: Kasper Salin Stadsmuseet https://stockholmskallan.stockholm.se/post/17762, Maria Lindberg Howard

Collage 3: Röde Hanen http://www.rodehanenstockholm.se/kungsholmens-brandstation, Kasper Salin Stadsmuseet https://stockholmskallan.stockholm.se/post/18920

Collage 4: Wikipedia

Vad gör Gamla Riksarkivet till ett så märkligt hus?

När Gamla Riksarkivet invigdes 1891 var det ett svar på en konkret rädsla: att Sveriges minne bokstavligen kunde gå upp i rök. Bränder, fukt och trångboddhet hotade ovärderliga dokument – och lösningen blev ett av Stockholms mest genomtänkta och märkliga hus.

När elden hotade historien
I den ödesdigra branden på slottet Tre Kronor den 7 maj 1697 förstördes inte bara slottsbyggnaden utan även en stor mängd oersättliga böcker och dokument som förvarades i det Kungliga biblioteket. Många av de böcker och handskrifter man lyckades rädda undan lågorna hade kastats ut genom slottsfönstren då brandförloppet var oerhört snabbt.

Det nya Kungliga biblioteket invigdes i Humlegården 1878 och en stor del av boksamlingarna då flyttades dit. Men det skulle dröja ytterligare några år innan Stockholm fick ett riksarkiv. När det invigdes 1891 var det med sina 30 meter i åtta våningar en av Stockholms högsta byggnader. Arkitekt var Axel Fredrik Nyström som även har ritat Gamla sjökrigsskolan på Skeppsholmen, Tullhuset på Blasieholmen och Johannes brandstation på Norrmalm.

Ett hus som inte kan brinna
För öka brandsäkerheten gjordes husets stomme av gjutjärn som har klätts med tegel. Bjälklaget består av balkar av valsat järn. Golvet är av armerad betong och dörrarna är tillverkade i ångpanneplåt. Och även bokhyllorna är i gjutjärn. Känns kanske brandsäkert men metallen hade troligen smält vid en brand.

Värmesystemet har självcirkulation. Av brandskäl drogs inte heller in elektricitet i huset. För att släppa in maximalt med dagsljus spänner de stora fönstren över 2–3 våningsplan. Men glaset sotade snabbt igen av ångloken som passerade förbi rakt utanför. Så till slut fick man installera elektriskt ljus.

Från början var tanken att den hiss som installerades skulle drivas med vattentryck. Dock fungerade inte tekniken så även den fick drivas med elektricitet. Men för säkerhets skull placerades hissmotorn nere i källaren och isolerades noggrant.

Rutschbanan som aldrig användes
Redan efter trettio år var det fullt på hyllorna i Riksarkivet och som en lösning på problemet med arkivering fick depåer öppnas runtom i landet. I Stockholm dröjde det 50 år innan det nya Riksarkivet på Kungsholmen invigdes 1968. I väntan på ett större riksarkiv gjordes få förändringar i den gamla byggnaden som därför har en välbevarad interiör med både material och färgsättning från 1890-talet.

En nymodighet är bokstörten i trapphuset som monterades 1940. Tanken var att om Sverige drogs in andra världskriget skulle den underlätta en snabb tömning av arkivet. Den kom aldrig till användning och rutschbanan är nu en omistlig del av byggnadens historia och den enda i sitt slag i landet.

Under renoveringen 2009–2011 utrustades huset med en biosalong med ett 70-tal platser på andra våningen. I Gamla Riksarkivet finns idag fem matsalar, ett antal barer och en rymlig innergård som används vid olika event. Julbordet är populärt, inte minst för de yngsta gästerna som bjuds på Tomtebio och klappar.

En ö av böcker och tryckpressar
Granne med Gamla Riksarkivet ligger P. A. Norstedts bokförlag som är Sveriges äldsta. Per Adolf Norstedt köpte 1821 ett tryckeri av Johan Per Lindhs änka och två år senare startade han bokförlaget tillsammans med sönerna Carl och Adolf.

Det Lindhska tryckeriet hade i sin tur anor ända från 1526. Då grundades Kungliga Tryckeriet av Gustav Vasa som ville ta kontrollen över allt som trycktes i Sverige. Året därpå lät han stänga Franciskanernas kloster och alla katolska munkar utvisades från Sverige. Det var i deras klosterkyrka här på dåvarande Gråmunkeholmen som den första boken i Sverige trycktes.

Sommaren 1483 anlände den tyske boktryckaren Johann Snell från Lübeck och en tryckpress installerades i gråbrödraklostret. Samma år trycktes den första boken i Sverige - Dyalogus creaturarum moralizatus – en samling fabler med 122 berättelser på latin om ”skapelsens sedelärande samtal” mellan Gud och olika djur. Tolv år senare trycktes Aff dyäffwlsens frästilse som hade till uppgift att lära allmogen att stå emot ondskan.

Har kolonnen ett stavfel?
Den öppna platsen mellan Riddarholmskyrkan och Riksarkivet fick 1854 namnet Birger Jarls torg. Tanken på en staty över stadens grundare hade fötts tio år tidigare och pengar samlades in från allmänheten. Bildhuggaren Bengt Erland Fogelberg fick i uppdrag att skapa statyn som fick en ståtlig kolonn, ritad av arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander.

Kolonnen av carrerramarmor kom från Italien men den tålde inte kylan och byttes 1911 ut mot en kopia i svensk vätögranit. Inskriptionen lyder ÅT BIRGER-JARL STOCKHOLMS GRUNDLAGGARE och felstavningen av ”grundläggare” väcker en del huvudbry. Kan det ha blivit fel redan när inskriptionen höggs in i Italien? Men den ska ha utförts av en svensk bildhuggare som var verksam där.

Och om det blev fel första gången, varför rättades det inte till på granitkopian? Tittar man nära syns å-pricken tydligt, så varför finns det inga ä-prickar? Årtalet MDCCCLIV för står för 1854, året då statyn restes.

NYFIKEN? Det finns mycket att upptäcka. Gå en stadsvandring i Gamla stan

BILDKÄLLOR:

Collage 1: Carl Johan Gimberg 1896 Stadsmuseet https://stockholmskallan.stockholm.se/post/1698, Maria Lindberg Howard

Collage 2: Maria Lindberg Howard, Wikipedia

Collage 3: Maria Lindberg Howard

 

Vem var arkitekten som uppfann skyskrapan?

Peter Ellis verkade i ett Liverpool som präglades av industriell expansion, tekniska landvinningar och nya byggnadstyper. I två kontorshus från 1860-talet formulerade han idéer som långt senare skulle bli avgörande för modern arkitektur och framtidens skyskrapor.

Familjeföretag i byggbranschen
Under den industriella revolutionen genomgår Liverpool stora förändringar. I mitten av 1800-talet kommer hamnstaden att stå för mer än hälften av Storbritanniens utrikeshandel. Järnvägen mellan Manchester och Liverpool invigs 1830 – världens första passagerarlinje med ånglok – och 1889 invigs tågtunneln under floden Mersey. Sedan 2004 finns Liverpool med på Unescos världsarvslista för sin hamnteknologi och den roll staden har spelat för världshandelns utveckling.

Många Liverpudlians har bidragit till att sätta hemstaden på kartan. När Peter Ellis första gången dyker upp i Liverpools adressregister 1834 är han 29 år gammal: Ellis, Peter jun, architect, 15 Gloucester place, Low HillOffice, 22 Renshaw Street

Peter Ellis är fjärde barnet av sju men fyra syskon når inte vuxen ålder. Såväl hans far, Peter Ellis Sr, som två av hans bröder är snickare och familjen köper och bebygger tomter runtom i stan. Byggnaderna har rivits eller bombats under blitzen 1941, men på Nelson Street vid Great George Square finns ett par bostadshus kvar. Stilen är typisk för tiden, georgiansk i klassisk arkitekturordning med symmetriska tegelfasader. Ingen arkitektur som sticker ut. Än dröjer det innan Peter Ellis kommer att visa sin särprägel som arkitekt.

Möteshallen vi aldrig fick se
I april 1836 gifter sig Peter Ellis med Mary Helen Syers och tre år senare finns han med bland 75 arkitekter som tävlar om få att rita konserthallen St. George’s Hall. Så här beskriver han den entréhall han har tänkt sig:

“The stairs meet at a spacious landing, leading to an ample gallery or corridor. Instead of making this merely a passage of communication, I have formed a gallery, lighted from above, spacious, lofty, and handsomely decorated. This gallery would also be admirably suited to the purpose of a permanent museum or Gallery of Art, much wanted, and indeed recently much talked of, in Liverpool.”

Tyvärr får han inte uppdraget. Synd, för det hade varit spännande att få se hur han hade gestaltat sina idéer.

Absolutely stunning two bedroom apartment
Inte mycket är känt om Peter Ellis och det finns inga säkra uppgifter om hur han blev arkitekt eller hur många hus han ritade. Troligen lärde han sig yrket genom samarbetet med sin far och sina bröder. Och att vara verksam i en industristad under stark tillväxt var säkert inspirerande. Det bostadshus han 1843 ritade åt sig och sin fru på 40 Falkner Square har på senare år beskrivits så här:

“The house was designed by the late Mr. Peter Ellis, of Liverpool, architect and surveyor, for his own private residence, and was occupied by him until his death. The house is substantially built and highly finished, and contains on the basement a kitchen, larder, cellars, washhouse; on the ground floor two entertaining rooms, housekeeper’s room, kitchen, scullery; on the first floor, a library, two bedrooms, and a dressing room; and on the second floor, two bedrooms, and two dressing rooms.”

Idag har huset vid Falkner Square förärats en English Heritage Blue Plaque. Interiört har huset delvis byggts om och i en mäklarannons från 2014 beskrivs lägenheten som en ”absolutley stunning two bedroom apartment” med en månadshyra på £850:

“Forget your standard two bedroom apartment, this property is one of a kind and only an internal inspection will do it justice. Complemented by its divine mezzanine level, accessed by a stunning spiral staircase from its generous open plan kitchen/living area, this property is tastefully furnished and is decorated with top quality finishings.”

Oriel Chambers – glasade burspråk som siar om framtiden
Det är under åren 1864-1866 som Peter Ellis kommer att skapa två fullkomligt banbrytande byggnader i Liverpool. Efter en brand i en lagerlokal sommaren 1863 på Water Street får han i uppdrag att rita ett kontorshus, ett stenkast från Liverpools waterfront, Pier Head. Nu väljer han en helt ny konstruktionstyp med en stomme av järn och en icke-bärande curtain wall-fasad där varje fönster har utformats som ett burspråk.

Varifrån får han idén? Kanske har han inspirerats av andra byggkonstruktioner där järn använts, som järnvägsbroar och tågstationer, och sedan velat ta tekniken ett steg vidare. Och det är just de märkliga burspråken som har givit Oriel Chambers sitt namn. Men den dåtida kritiken var inte nådig:

“Where and in what are the beauties supposed to lie?… An oriel window is an inspiring [sic] object; but a row of windows falsely so called, all bad to commence with, and all exactly alike, is the reverse. Did we say row? – we should have said a tier of rows – a sight to make the angels weep.”

En magnifik spiraltrappa
Två år senare använder sig Peter Ellis av samma curtain wall-teknik när han 1866 ritar ett kontorshus på 16 Cook Street. Tanken är densamma, att släppa in dagsljuset genom hela huset. Fasaden består nästan enbart av glasrutor i olika storlekar, inramade av smala, djupt liggande stenpelare och spröjsar. Våningsplanen nås via en magnifik spiraltrappa i gjutjärn som har placerats inuti en glascylinder mot gården. På så sätt släpps ljuset in även från baksidan av huset.

Peter Ellis två kontorshus visar på hans stora skicklighet både som arkitekt och ingenjör. Tekniken med icke-bärande fasader visar på ett nytänkande där han var långt före sin tid. Men kritiken tar han så hårt att han slutar som arkitekt, istället ägnar han resten av sitt liv åt olika uppfinningar. Men inom några år kommer hans innovativa idéer att ta fart på andra sidan Atlanten.

Idéerna sprids och skjuter i höjden
Åren 1864–1867 befinner sig amerikanen John Wellborn Root i Liverpool för att studera. Som blivande arkitekt inspireras han av Oriel Chambers och 16 Cook Street. Fyra år senare flyttar han till Chicago där han i samarbete med Daniel Burnham skapar flera av USA:s första skyskrapor. Root och Burnham är också några av grundarna av Chicago School som vidareutvecklar tekniken att bygga skyskrapor med stålskelett och fasader i terrakotta med stora, breda glasytor.

Peter Ellis avlider i Liverpool 1884. Elva år senare invigs The Reliance Building i Chicago, ritad av Burnham, Root & Atwood. Influenserna är tydliga. Men det är först 70 år senare, under 1950-talet, som curtain wall-tekniken med glasfasader på allvar slår igenom och blir sinnebilden för urban arkitektur.

BILDER: Foton på Oriel Chambers, Cook Street och Reliance BuidlingMaria Lindberg Howard. Övriga bilder Wikipedia samt boken "In the footsteps of Peter Ellis - Architect of Oriel Chambers and 16 Cook Street, Liverpool.

Hur har bränder påverkat Stockholms teaterhistoria?

Flera avgörande ögonblick i Stockholms teaterhistoria har utspelat sig i samband med förödande bränder. Genom några centrala händelser speglas både teaterlivets utveckling och stadens förändring från småstad till modern huvudstad.

Stockholms teaterhistoria står i lågor
”Det ser bedrövligt ut när man tittar ut över salongen, men vi ha gjort vad vi kunnat och vi få vara glada över att katastrofen inte blivit ännu större. Det går så här med gamla teatrar,” säger kapten Svinhufvud som leder släckningsarbetet till Dagens Nyheter den 1 juli 1925.

Sedan invigningen 1875 hade Svenska Teatern kommit att bli Stockholms mest populära privatteater. Här fanns Sveriges största vridscen och salongen rymde hela 1 150 åskådare. I en annan artikel i DN beskrivs interiören så här: ”Vacker var den inte. Men trivsam. På ingen teater kände sig stockholmarna så hemma som i Svenskans gamla salong”.

Det var under 1870-talet som Stockholm kom att ändra karaktär, från svensk småstad till kontinental storstad. En ny teaterbyggnad var en viktig händelse i moderniseringen av en huvudstad där kulturlivet bara några årtionden tidigare fortfarande styrdes av Gustav III:s teatermonopol.

”Jubla med oss, jag har idag skrifvit kontrakt med Byggnadsbolaget på en ny Theater som skall vara färdig den 1 oktober 1874 och skall rymma minst 1 400 personer. Måtte Gud leda vårt företag till en god utgång,” skriver skådespelaren Edvard Stjernström våren 1873 i ett brev till vännen, författaren Björnstjerne Björnson.

Arsenalshuset och teatermonopolet
Edvard Stjernström inledde sin skådespelarkarriär 1825 som nioåring vid Kungliga teaterns balettskola. Det trångbodda gustavianska operahuset hade i slutet av 1700-talet äntligen kompletterats med en separat teaterscen för dramatik.

Först hade man tänkt uppföra en helt ny teaterbyggnad men efter mordet på Gustav III ändrades planerna och i stället lät man 1793 bygga om resterna av det forna palatset Makalös i Kungsträdgården - från vapenarsenal till teaterhus. Den nya scenen fick namnet Kungliga Mindre Theatern eller Nya Dramatiska Teatern men den kallades även Arsenalsteatern.

Salongen var vackert dekorerad i ljusblått med vita ornament men arkitekten Carl Fredrik Sundvall var inte nöjd. Lokalens långsmala format liknades vid en balja och han tyckte att det han åstadkommit endast var ”innerdekorationen i en usel teatersalong som man inrättat i Arsenalen”.

Teaterhuset invigdes med Den svartsjuke neapolitanaren av Gustav III. Men med tiden tröttnade publiken på utbudet. I stället för dramatiska skådespel ville man hellre se fler sånglustspel och melodramer. Det ledde till att Gustav IV Adolf köpte in och lät lägga ner Komiska Teatern. Med det skapades ett unikt privilegium och från 1798 hade Operan och Dramaten monopol på att spela teater i Stockholm.

Publiken varnas av flykten från sufflörluckan
”Se hur gräsligt skönt det brinner, det gamla minnesdigra palatset med sina åldriga murar och sina fyra stolta torn, denna prydnad i bakgrunden af Stockholms oförlikneliga hamn.”

Den 24 november 1825 ges föreställningen Redlighetens seger öfver förtalet i fem akter på Arsenalsteatern. En brand bryter ut i maskineriet under scenen och vid ridåfallet efter fjärde akten sprids röklukt. Men varken publiken eller skådespelarna anar oråd förrän sufflören ses fly upp på scenen från sufflörluckan.

Alla lyckas ta sig ut från den brinnande byggnaden förutom en teaterordonnans och två tjänsteflickor som senare avlider av sina skador. Morgonen därpå återstår bara en ruin av teaterbyggnaden och men det kommer att dröja innan de sista resterna av det gamla adelspalatset från 1600-talet rivs.

Olyckan illustreras av skådespelaren och tenoren Axel Fredrik Cederholm som tecknar hela brandförloppet i en serie bilder. Han var anställd vid de Kungliga teatrarna samt utbildad vid Konstakademien och deltog i flera utställningar i början av 1800-talet.

En blivande teaterkung
Ett stenkast bort från Kungsträdgården går 1875 ridån upp för Nya Teatern på Blasieholmen. Invigningskvällen den 19 januari ges Ett handelshus av Björnstjerne Björnson där teaterdirektören Edvard Stjernström spelar rollen som Advokat Berentz.

Sedan barndomens balettlektioner femtio år tidigare har Edvard Stjernström haft en lång skådespelarkarriär. Han antas 1833 som elev på Dramaten och från 1850 leder han Finska sällskapet, en teatergrupp med stora framgångar i både Finland och Sverige innan han sadlar om till teaterdirektör på heltid.

Tiden som ledare av Nya Teatern blir däremot kort då han går bort redan 1877. Hans fru Louise Stjernström driver verksamheten vidare i två år men sedan tar olika ägare över teatern.

Samma år som Nya Teatern invigs 1875 skrivs Albert Ranft in vid Dramatiska teaterns elevskola. Några år senare blir han även han ledare och regissör för ett resande teatersällskap. Snart kommer han att låta tala om sig som Stockholms teaterkung.

Svenska Teaterns ekonomiska kris och branden
Albert Ranft tar 1895 över hyreskontraktet för Vasateatern och med pjäser av Strindberg, Ibsen och Shakespeare kan man snart mäta sig med Dramatens uppsättningar. Tre år senare tar han över Stjernströms teater på Blasieholmen som har bytt namn till Svenska Teatern.

Inom tio år driver Albert Ranft dessutom Södra teatern, Östermalmsteatern, Kungliga teatern, Oscarsteatern och Djurgårdsteatern samt Stora teatern i Göteborg. Han regisserar även en lång rad pjäser och hans skådespelare förbjuds enligt kontrakt att medverka i filmer.

I början av 1920-talet, efter några misslyckade satsningar och med allt hårdare konkurrens från filmen, är ekonomin hårt ansträngd för teaterkungen. Banken sänker krediten och våren 1925 har skulderna växt till 1,7 miljoner kronor.

När branden på Svenska Teatern utbryter vid fyratiden på morgonen den 30 juni är byggnaden brandförsäkrad för 1,1 miljoner kronor. Men det har inte funnits pengar kvar till att försäkra dekor, kläder och inventarier och dessa har Albert Ranft nu inte råd att ersätta. Konkursen är oundviklig. Resterna av huset rivs, exakt hundra år efter den förra stora teaterbranden.

NYFIKEN? Det finns mycket att upptäcka! Gå en stadsvandring på Norrmalm.

BILDKÄLLOR:

Collage 1: Axel Fredrik Cederholm 1828 Stadsmuseet https://stockholmskallan.stockholm.se/post/4742, Dagens Nyheter 1925

Collage 2: Wikipedia, Axel Fredrik Cederholm 1825 Stadsmuseet https://stockholmskallan.stockholm.se/post/4865

Collage 3: Wikipedia, Dagens Nyheter 1925, Stadsmuseet https://stockholmskallan.stockholm.se/post/7060

 

 

Hur såg trångboddheten ut i Stockholm förr?

I slutet av 1800-talet växer Stockholm snabbt och bostadsbristen blir akut. Trångboddhet och inneboendesystem leder till att hemmet förändras i grunden, och nu påbörjas arbetet med att skapa mer ordnade bostäder.

Inneboendesystemet gör hemmet till marknadsyta
I slutet av 1800-talet växer Stockholm snabbt. Landsbygden har genomgått stora förändringar. De nya jobben finns i storstäderna. Men bostäderna räcker inte till. Och industrilönerna är låga. Trångboddheten blir snabbt extrem där åtta eller tio personer delar sängar och golvyta i ett rum och kök.

Inneboendesystemet är ett sätt för fattiga familjer att klara ekonomin. Främmande vuxna får hyra en bäddplats eller ett hörn av ett rum i bostaden. Men i trängseln sprids sjukdomar. Míssbruket och våldet ökar. Och barnens skolgång blir lidande.

Agnes Lagerstedt föds 1850 i Askersund, utbildar sig till folkskollärare och får 1883 tjänst vid Hedvig Eleonora folkskola i Stockholm. Under förvandlingen av det lantliga Ladugårdslandet till det fashionabla Östermalm trängs den äldre bebyggelsen av låga trähus, uthus och leriga bakgårdar bort när den nya moderna stenstaden växer fram.

Rucklen radar upp sig på Ladugårdslandet
Ett stenkast bort från skolan på Linnégatan ligger Nybergsgränd, en smutsig och skev grusbacke kantad av nedslitna träkåkar. Tak som läcker, lutande golv med trasiga plankor och bakgårdar som förvandlas till lervälling varje gång det regnar. Här bor de allra fattigaste familjerna.

Agnes Lagerstedt möter barn som kommer hungriga till skolan. De saknar skor och ofta somnar de under lektionerna. När hon gör hembesök upptäcker hon orsaken: för många människor som trängs ihop i minimala bostäder.

”Jag fick i mitt arbete som lärarinna tillfälle att komma in i många fattiga hem, där förhållandena voro sådana, att barnen omöjligen kunde sköta sina skoluppgifter.”

Hon ser också hur inneboendesystemet förändrar bostaden i grunden. Hemmet är inte längre familjens trygga punkt. Det är en plats där andra människor lever sina liv och där problemen försvårar vardagen för alla. Hennes slutsats är enkel: det här är inte ett moraliskt fel hos de fattiga. Det är en följd av bostadsbrist och hutlösa hyror.

Förändringen börjar på Nybergsgränd
För att få till en förändring söker Agnes Lagerstedt arbete som vicevärd i ett av de mest nedgångna rucklen på Nybergsgränd. I den lilla bostaden där hon flyttar in saknar tamburen lås. Rummet likaså.

"Mycket fattigt och ruskigt såg det ut, både ut- och invändigt inom egendomarna och den lägenhet i nr 12 Nybergsgränd som skulle bli min framtida bostad var kanske den smutsigaste av dem alla."

Hon beslutar sig för att använda hyran som arbetsverktyg. Familjer som avstår från att ta emot inneboende får sänkt hyra. Först då går det att minska trängseln utan att försämra familjernas ekonomi. Samtidigt får de boende hjälpa till att rusta upp gårdar och flera ordningsregler införs. De positiva effekterna syns snabbt, inte minst i barnens hälsa och skolgång.

Agnes Lagerstedt reser till London där hon studerar författarinnan Octavia Hills arbete i slumområdena i stadsdelen Marylebone. Med finansiellt stöd från förmögna personer rustas där nedgångna hus upp och med en kombination av lokal förvaltning och socialt ansvar skapas beboeliga arbetarbostäder till överkomliga hyror. Idéerna tar Agnes med sig hem till Stockholm och Nybergsgränd.

Arbetarhem skapas i kvarteret Storken
AB Stockholms Arbetarehem bildas 1892 med kung Oscar II bland aktieägarna. Året därpå byggs två hus i kvarteret Storken på Sibyllegatan 52 och Jungfrugatan 43 med totalt 30 ettor med kök, 14 ettor med kokvrå och 20 enkelrum. Vid inflyttningen bor 288 personer här, varav 143 barn under 15 år.

Några år senare utökas fastigheterna med 76 lägenheter på granntomterna på Sibyllegatan 50 och Jungfrugatan 41. När utbyggnaden av de nya husen står klar närmar sig antalet hyresgäster 700 personer.

I kvarteret Storken tar Agnes Lagerstedt nästa steg utifrån erfarenheterna på Nybergsgränd. Förbud mot att hysa inneboende skrivs in i hyreskontrakten. Köken är små men funktionella med ventilerade skafferier, rinnande kallvatten och vedspis. Här går det att klara vardagen utan att tvingas hyra ut sängplatser. Agnes bor själv i huset och följer verksamheten på nära håll.

Boende som förändrar vardagslivet
I bottenvåningarna iordningställs samlingsrum för symöten, söndagsskola och bibliotek samt en kooperativ handelsbod. På gården finns tvättstuga, bad och bakugn. Boendet som tidigare varit trångt och ohygieniskt blir nu ordnat och beboeligt, med rimliga hyror och tydliga regler. Hyresgästerna fick till och med medbestämmande.

Agnes Lagerstedt bor kvar i kvarteret till sin bortgång 1939. AB Stockholms Arbetarehem låter även bygga hus i kvarteren Geten i Vasastan och kvarteret Heden på Kungsholmen. Genom åren får hon se hur hennes sociala idéer sprider sig. Fler arbetarbostäder byggs runt om i stan inspirerade av samma tanke – att boendet formar livet.

Till Nybergsgatan 7 flyttar Carlssons skola 1963 där jag senare gick i årsklass 1-6. Av Nybergsgränd finns inte längre några spår kvar av misären. Men i kvarteret Storken sticker de enkla tegelfasaderna ut bland de lite finare husen. De är en viktig påminnelse.

NYFIKEN? Det finns mycket att upptäcka! Gå en stadsvandring på Östermalm

BILDKÄLLOR:

Collage 1: Stadsmuseet, Albert Mauritz Isoz https://stockholmskallan.stockholm.se/post/19767, Wikipedia

Collage 2: Stadsmuseet, Okänd https://stockholmskallan.stockholm.se/post/3579, Stadsmuseet. Margareta Cramér https://stockholmskallan.stockholm.se/post/3007

Collage 3: Stadsmuseet https://stockholmskallan.stockholm.se/post/5619, Maria Lindberg Howard

Collage 4: BRF Storken 12, https://boappa.se/brf-storken-12-stockholm, Maria Lindberg Howard

 

Vad har hänt på Clas på hörnet genom trehundra år?

Clas på hörnet vid Surbrunnsgatan i Vasastan har en lång och brokig bakgrund. I kvarteret Väduren har det funnits värdshus, nöjeslokal, sjukhus, biograf, åkeri, bensinmack och hotell.

Clas Browalls värdshus på hörnet
Kyparen Clas Browall hade under många år arbetat på olika krogar i stan, Han ville starta eget och 1731 köpte han en liten malmgård av hovrättsadvokaten Johan Hjärpe för 6 000 daler kopparmynt. Egendomen i hörnet Surbrunnsgatan och Roslagsgatan bestod av ett bostadshus med stall, ladugård, vagnshus och bagarstuga samt en trädgård och en liten beteshage.

Läget för det nyöppnade värdshuset Browallshof var perfekt. Närheten till den norra tullen och den populära surbrunnen i grannkvarteret lockade många gäster och snart måste man bygga till. På tomtens östra sida byggdes ett hus med en förstuga, två kamrar och Stockholms största danssalong.

När Clas Browall dog 1742 lämnade han efter sig en blomstrande verksamhet som drevs vidare av hans änka Annika Browall. Under många år var Clas på hörnet etablerat som ett av Stockholms främsta nöjesställen.

Kunglig flirt och dödligt klotter
En kväll i januari 1745 kom självaste kungen på besök. Fredrik I var änkling sedan några år och nu hade hans mätress Hedvig Taube plötsligt avlidit. Kungen var otröstlig och i ett försök att muntra upp honom lät borgerskapet arrangera en bal på Clas på hörnet. Omedelbart tycke uppstod mellan kungen och Beata Christiernin som fick flytta in i Hedvig Taubes palats på Riddarholmen.

Petter Helin tog över krogen 1774 och lät reparera husen, installera moderna kakelugnar och bygga en ny större danssalong – stenhuset i hörnet Birger Jarlsgatan.

Efter en blöt tillställning den 17 mars 1782 fattade Carl Anders von Plommenfelt det ödesdigra beslutet att uttrycka sina tankar om kungahuset. På en av fönsterrutorna hade någon tidigare ristat in ”Gustaf III, den främste medborgaren”.

Där ristad den överförfriskade Plommenfelt in texten ”Han har varit det men är nu den främste skälmen”. Straffet för att förtala kungen blev hårt, han fråntogs adelskapet och dömdes till döden för majestätsbrott men hann fly ur landet.

Från värdshus till sjukhus
Efter förtalsskandalen sålde Petter Helin krogen. Det var näste ägare, traktören Carl Westman, som 1784 lät bygga det stenhus som fortfarande finns kvar i hörnet av Surbrunnsgatan och Birger Jarlsgatan.

Här inreddes danssalonger i två våningar som lockade många danssugna gäster under de kommande decennierna. Ännu en bit in på 1800-talet anordnades offentliga danstillställningar mot inträdesavgift men vid det laget hade krogen börjat tappa i popularitet.

Under Finska kriget 1808-1809 avled många soldater i fält av olika sjukdomar och beslut fattades om att bygga ett garnisonssjukhus. Under byggtiden fick värdshuset fungera som provisoriskt militärsjukhus med ett 70-tal sängar. När koleran drabbade Stockholm 1834 köptes värdshuslokalerna in av staden och användes som kolerasjukhus.

1900-talets nöjen flyttar in i kvarteret
Det ursprungliga värdshuset i hörnet Surbrunnsgatan och Roslagsgatan revs 1911. Där byggdes en basar med butiker samt biografen Pariser Teatern med 225 platser. Efter en ombyggnad 1930 byttes namnet till Dixi, en typisk kvartersbiograf som bjöd på en blandad filmrepertoar fram till 1959 när den lades ner. I den här hörnan finns numera Monica Zetterlunds park.

De kvarvarande byggnaderna användes under lång tid av AB J.E. Zackrissons Åkeri och Renhållningsverk och senare Rosins Bilservice med bensinmack. På 1950-talet hade man runt 100 lastbilar och 10 hästar.

Värdshuset öppnas igen
Enligt en stadsplan från 1973 skulle de gamla husen rivas för nya bostäder men de räddades i sista stund av en nybildad kulturhusförening. Men åren gick, husen förföll och i en brand 1983 eldhärjades de svårt.

I samverkan med Stadsmuseet lät krögaren Christer von Arnold 1984 totalrenovera husen som var hårt åtgångna av ohyra och röta. Stenhuset renoverades och trähuset byggdes ut för att få plats med ett modernt restaurangkök.

Krogen inreddes i gult och rosa enligt gustaviansk 1700-talsstil och i övervåningen fick hotellrummen namn som Gustav III:s kammare, Fredrik I:s kammare och Bellmans kammare. Efter ett antal ägarbyten är Clas på Hörnet idag boutiquehotel.

NYFIKEN? Det finns mycket att upptäcka! Gå en stadsvandring i Vasastan

BILDKÄLLOR:

Collage 1: Stadsmuseet, Larssons ateljé 1904 https://stockholmskallan.stockholm.se/post/537

Collage 2: Illustration av Alexander Laureus

Collage 3: Wikipedia, bioannonser ur Dagens Nyheters arkiv 1932, 1939 och 1945

Collage 4: Stadsmuseet, Lennart af Petersens 1945 https://stockholmskallan.stockholm.se/post/23363

Vem var krögaren Agnar Meurling?

Boken om Agnar Meurling ger en sammanhållen bild av en av Stockholms mest inflytelserika restauratörer under första hälften av 1900-talet. Genom krogar, nöjesliv och turistsatsningar följs ett liv som satt tydliga spår i både stadens och fjällvärldens historia.

Från bokhyllan: Kändiskrögaren Agnar Meurling
Agnar Bernhard Pettersson föddes 1879 på Öland där föräldrarna drev ett gästgiveri i Mörbylånga och de sex barnen fick tidigt hjälpa till i rörelsen. Hemortens namn inspirerade honom att ta sig efternamnet Mörling som ändrades till Meurling under läroåren i London, Paris, Liverpool och Berlin där han utbildade sig i såväl matlagning som servering. I mer än fyrtio år hörde Agnar Meurling till en av Stockholms mest kända krögare.

I Stockholm arbetade hans äldre bror August Meurling som kypare på Hôtel Östergötland och Rosengrens källare på Salvii gränd 1-3 i Gamla stan. Här antog källarmästare Thiodolf Lagerström den femtonårige Agnar Meurling som elev 1894. Efter åren utomlands återvände han en kort period hit som hovmästare 1902. Men det kom att bli ett händelserikt år då Agnar Meurling både hann gifta sig med skådespelerskan Tyra Hultman och få ett smickrande erbjudande om att starta eget, något han inte kunde motstå.

Restaurant Rosenbad
Vid Strömgatan mittemot Riksdagen invigdes 1902 en byggnad för Nordiska Kreditbanken och nöjesetablissemanget AB Rosenbad, ritad i jugendstil av arkitekten Ferdinand Boberg. Namnet Rosenbad lever kvar från 1708 då den badstuga som badmästaren Christoffer Thiel öppnat här 1684 bytte namn från Lillienbad. Som båda namnen anger användes här oljor av olika växter i de medicinska baden.

Måndagen den 8 februari 1904 kl 17.30 slogs dörrarna upp till Restaurant Rosenbad. Vinlagret var välfyllt, personalen intrimmad och de tretton rätterna till dagens invigningsdinér hade noggrant provlagats. I Vita Matsalen bänkade sig 200 gäster och taffelmusiken framfördes av Kungliga Hovkapellet. Succén var omedelbar även om en del tidningar skrev att restaurangen låg på en bakgata i stan.

Med åren utökades Restaurant Rosenbads verksamhet när fler utrymmen i huset gjordes om till kafé, bar och festvåning samt ett grillroom. Det öppnades lagom till Stockholmsolympiaden 1912 och blev populärt för sin husmanskost. Agnar Meurling hade fingertoppskänsla för hur man lockade stockholmarna och när Rosenbad 1929 fyllde 25 år kom runt 200 personer, varav många stamgäster, för att fira. Vid midsommar 1956 stängdes restaurangen och Riksbanken tog över lokalerna.

Blå Porten
Trots oroligheter, världskrig och pandemi under det tidiga 1900-talet valde Agnar Meurling att vid sidan av Rosenbad satsa på flera nya restaurangverksamheter. En av dem var Blå Porten på Djurgården till vilken han hämtat inspirationen från ett besök i en klosterträdgård i Rom. Han gjorde själv alla skisser som sedan förverkligades av Liljevalchs arkitekt Carl G Bergsten. Här tillbringade Agnar Meurling gärna somrarna ända fram till 1938 när han överlät restaurangen till SARA-bolaget.

Mosebacke
På Södermalm hade området vid Mosebacke under lång tid varit en nöjesplats med värdshus, sommarteater och tivoli. Här öppnade Mosebacketeatern 1853 som bjöd på operett, fars och varieté. Med källarmästare Qvintus Mellgren breddades nöjesutbudet under 1880-talet med kägelbanor och ett schweizeri.

När Agnar Meurling tog över verksamheten 1919 behövde såväl byggnader som lokaler rustas upp och moderniseras. Han lät bygga en matsalsveranda med utsikt över Strömmen samt Montmartre, en lokal för dans och supé och matsalen Gyllene Rummet. På kägelbanorna under terrassen spelades American bowling. Och på den översta våningen i Södra Teatern inreddes några rum till Hotell Inn.

Rosengrens källare
Tanken att Agnar Meurling redan 1902 skulle ha tagit över driften av Hôtel Östergötland Restaurant och Café på Salviigränd 1-3 förverkligades först 1920. Krogverksamheten hade anor från 1764 och hade under de första hundra åren haft namn som Enigheten, Skånska Vapnet och Linds källare. Nu återupplivades namnet Rosengrens källare från 1865 och Agnar Meurling beslöt att ta bort hotellrummen samt renovera och omdisponera lokalerna i gatuplanet. Från 1924 hyrdes hörnlokalen vid Västerlånggatan ut till Apoteket Korpen. Men med bygget av kanslihusannexet i kvarteret Cephalus på 1940-talet fick Rosengrens källare stänga och apoteket flyttade till sin nuvarande adress ett kvarter bort på Västerlånggatan.

Masreliez-rummen
Två trappor upp på Salviigränd 1 finns en paradvåning från 1700-talet som inredningsarkitekten Louis Masreliez låtit renovera och inreda 1791. Här tog Agnar Meurling på sig en kostsam restaurering med hjälp av en arkitekt och en konservator och 1924 invigdes Masreliez-rummen i sin fulla prakt. De användes sedan som festvåning för mindre sällskap med Prins Eugen och statsminister Per Albin Hansson bland gästerna.

Turistmetropolen Åre
När Agnar Meurling fick frågan om han kände någon restauratör som kunde tänka sig att driva det nybyggda Åre Fjällgård föreslog han sig själv och 1914 övertog han högfjällshotellet. Därefter köpte han Hotell Åreskutan och 1930 tog han även över Grand Hotell och Nya Grand Hotell. Agnar Meurlings samarbete med skidfrämjandet ledde till ett rejält uppsving för en rad vinteraktiviteter i Åre. I Stockholm kunde man bland annat delta i skidgymnastiksaftnar med en österrikisk skidlärare på Restaurant Rosenbad för att finslipa skidtekniken inför vintersäsongen.

Testamente blev en stiftelse
Våren 1944 insjuknade Agnar Meurling i gallblåseinflammation och under operationen upptäcktes en tumör på gallblåsan. Han hade funderat på att grunda en stiftelse för sina företag och en vecka före sin död skrev han sitt testamente på Röda Korsets sjukhem. Tyra och Agnar Meurlings Stiftelse har som ändamål att främja restaurangutbildning för ungdomar samt ge vård och stöd till äldre som arbetat inom hotell- och restaurangnäringen.

FRÅN BOKHYLLAN:
I min samling av Stockholmiana samsas ett antal hundra böcker inom kategorierna vardagsliv, krogar, arbetsliv, kultur, arkitektur och nöjen. Bland annat. Då och då lyfter jag ut en bok som jag presenterar här

Boken Agnar Meurling – Kändiskrögare i Stockholm och Åre kom ut 2023 på Ekerlids förlag. Författaren Lars-Åke Svensson drev under många år en bokhandel vid Odenplan och har länge forskat kring restauratören och hans krogimperium.

NYFIKEN? Det finns mycket att upptäcka! Gå en stadsvandring i Gamla stan

BILDKÄLLOR:

Collage 1: Rosenbad https://stockholmskallan.stockholm.se/post/1102, Wikipedia

Collage 2: Salvii gränd https://stockholmskallan.stockholm.se/post/7269, Wikipedia

Varför försvann 11 dagar ur kalendern 1753?

Tideräkning har länge varit ett bekymmer. Sedan antiken användes den julianska kalendern men då den angav årets längd som 365,25 dygn stämde den inte överens med årstidsåret som är 365,2422 dygn. När Sverige bytte från till den gregorianska kalendern försvann elva dagar ur almanackan över en natt. Kalenderreformen skapade både allmän förvirring och praktiska problem, men gjorde att Sverige hamnade i takt med solåret och resten av Europa.

Kyrkoårets helger följer solen och månen
Kyrkoårets helger följer solen och månen och för att kunna fira påsk på korrekt dagar måste datumet för vårdagjämningen regleras. Så påven Gregorius XIII lät ufärda en bulla – Inter Gravissima – att alla katolska länder måste övergå till den gregorianska kalendern som anger 365,2425 dygn.

I oktober 1582 ströks tio dagar ur almanackan. De som inte följde den påvliga bullan riskerade att dra på sig både ”Guds och apostlarna Petrus och Paulus indignation”.

Almanackan skulle motverka förvirring
Men i många protestantiska länder höll man sig kvar vid den julianska kalendern och även efter att kalenderreformer genomförts användes under lång tid kalendrar både enligt den gamla (julianska) stilen och den nya (gregorianska) stilen. I Sverige började Kungliga Vetenskapsakademien 1747 att ge ut almanackor och 1753 fattades beslut om att det var dags för Sverige att genomgå en kalenderreform. Så när svenskarna gick till sängs onsdagen den 17 februari vaknade de upp först elva dagar senare, torsdagen den 1 mars (!).

På uppslaget för februari månad i 1753 års almanacka finns en lång förklarande text: ”Och på det denna Calendarii anbringa icke må förorsaka rubbning uti besynnerliga författningar och avhandlingar till vilka dagar bundna äro, förordnar vi: 1. att samma år med fardagar, flyttningar i städer och på landet, samt marknader och fatalier, må förhållas efter gamla julianska …”

Beskrivningen följs av information om när olika helgdagar som Marie bebådelsedag, vårdagjämningen, midsommardagen och höstdagjämningen infaller under resten av året. Att elva dagar plötsligt hade försvunnit ur kalendern måste verkligen ha ställt till det. Men tack vare kalenderreformen var vi inte längre ur led med tiden.

En mycket praktisk liten almanacka
Almanacksprivilegiet från 1747 gav Kungliga Vetenskapsakademien ensamrätt att ge ut almanackor i Sverige och monopolet gällde ända fram till 1972. I mitten av 1800-talet såg almanackan fortfarande likadan ut med med samma upplägg och typsnitt i frakturstil. När jag bläddrar i min ”Almanach 1860 Till Stockholms Horisont” får jag veta att söndagen den 1 september 1860 gick solen upp klockan 4.58 och ned klockan 7.00. Och årets månförmörkelser är noggrant angivna:

”De fyra månförmörkelser, nämligen 2 i Solen och 2 i Månen, som detta år inträffa, blifwa blottt en förmörkelse i Solen och en i Månen härstädes synliga. Månförmörkelsen, hwilken äger rum den 7 Februari, börjar kl 2.14 f.m., slutar kl 5.09 f.m. och sträcker sig till fem sjettedelar af Månens twärlinie. Solförmörkelsen inträffar den 18 Juli och börjar kl 3.00, slutar kl 4.52 e.m, samt sträcker sig till Solens halfwa twärlinie.”

Jag kan även läsa om kungafamiljens födelsedagar, om alla de större planeternas gång under året, om väderprognoser för Stockholm, en lång text om orsakerna till frostnätter, om årets alla marknadsdagar samt ett utdrag ur portotabellen från Kongl. Post-Ordningarne. Det här året inföll rötmånaden den 23 juli. Och på julafton har både Adam och Eva namnsdag.

Då 1860 var ett skottår flyttades min namnsdag (Maria) fram en dag till onsdagen den 29 februari. Namnet hade 1806 förts in i almanackan på den 28 februari för att fira prinsessan Amalia Maria Charlotta, dotter till Gustav IV Adolf och drottning Fredrika av Baden. Men år 2000 flyttades skottdagen fram från den 24 februari till den 29 februari. Och med Svenska Akademiens utökade namnlängd kan jag fira namnsdagen den 28 februari tillsammans med Maja.

NYFIKEN? Det finns mycket att upptäcka! Gå en stadsvandring i Vasastan

BILDKÄLLOR:

Collage 1: Wikipedia

Collage 2: Digitalt Museum, Maria Lindberg Howard