I mitten av 1860-talet har Stockholm ca 120 000 invånare. Fram till sekelskiftet kommer de att ha tredubblats. Uppemot hälften av stockholmarna är industriarbetare som tränger ihop sina familjer i små, enkla träkåkar. För de allra flesta är livet oerhört tufft. Och mitt i eländet gäller det att försöka hålla sig frisk.
Dödliga epidemier och obotliga sjukdomar
Stockholms första sjukhus öppnades 1752 och hundra år senare har Serafimerlasarettet på Kungsholmen 174 sängar. I en överbefolkad stad som Stockholm räcker det inte på långa vägar. Svåra sjukdomar som kolera, smittkoppor, fläcktyfus och tyfoidfeber härjar gång på gång. När nya epidemier bryter ut inrättas provisoriska epidemisjukhus på olika platser i stan.
Dödssiffran bland trångbodda stadsbor är hög. I mitten av 1800-talet dör 40 000 stockholmare varje år i olika sjukdomar, dubbelt så många som ute på landsbygden. Och för alla de som drabbas av långvariga eller obotliga sjukdom finns överhuvudtaget ingen hjälp att få då stadens sjukvårdsinrättningar inte kan ta emot eller behandla den sortens patienter.
Verkligt nödvändig sjukinrättning
Under ett möte på Svenska Läkaresällskapet i november 1859 diskuteras möjligheten att inrätta en vårdanstalt för obotligt sjuka i Stockholm. Ledamöterna är överens om att ”en sådan vårdanstalt vara den för närvarande av behovet måhända mest påkallade sjukinrättning i huvudstaden, ja, en verklig nödvändighet”. En motion presenteras för ståndsriksdagen som anser att frågan visserligen är behjärtansvärd, men då man är osäker på att den föreslagna finansieringen på 137 000 riksdaler är tillräcklig får den avslag.
Magnus Huss (1807-1890) var en banbrytande läkare med stort hjärta (Wikipedia)
En plötslig välgörare
Magnus Huss har examen i kirurgi och medicin och är sedan 1834 läkare på Serafimerlasarettet. Han är dessutom en flitig vetenskapsförfattare till en mängd skrifter om allt från tyfoidfeber till lunginflammation och kronisk alkoholism. Även andra obotliga sjukdomar samt barnsjukvård intresserar honom. På Kungsholmen tar han initiativ till grundandet av Kungsholmens barnkrubba och han medverkar aktivt för att inrätta Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.
Under en bal på Kungliga Slottet i januari 1860 blir Magnus Huss tillfrågad av en förmögen affärsman om han som läkare möjligen känner till någon allmän barmhärtighetsinrättning som det går att skänka pengar till. För Magnus Huss är svaret givet. Han berättar om sin idé och dagen därpå får han 10 000 riksdaler som grundplåt till en ”vårdanstalt för fattige obotligt sjuke”.
Rak uppmaning till stans förmögna invånare
Tillsammans med läkarkollegorna Per Henrik Malmsten, Carl Santesson och Hjalmar Abelin sätter Magnus Huss den 20 november 1860 in en annons i tidningarna med en rak uppmaning till ”alla bättre lottade samhällsklasser och samtliga förmögna invånare” att skänka bidrag till ett sjukhem för kroniskt sjuka, en helt ny sorts vårdanstalt som hittills saknats i Stockholm.
Intresset bland grevar, grosshandlare och änkor visar sig vara stort. Gåvor och testamenten flödar in och inom ett par år har styrelsen fått in hela 252 134 riksdaler. Den 1 juli 1865 köper man en tomt på 41,114 kvm söder om Drottningsholmsvägen för 6 000 riksdaler. Här mitt emellan Rålambshov och Karlsviks fabriker kan så Stockholms sjukhem äntligen invigas den 20 november 1867.
Stockholms sjukhem öppnar 1867 (Stadsmuseet)
Långt fler patienter än sängar
Man beräknar att det nyöppnade sjukhemmet ska kunna ta emot runt 100 patienter och vårdplatserna är fördelade på 4-bäddsrum, 2-bäddsrum och enkelrum. I januari 1868 slås dörrarna upp och 9 patienter tas emot. Tio år senare bor 139 patienter här och därmed är sjukhemmet fullbelagt.
Typ av sjukdom, ålder och vårdbehov avgör vilka patienter som kan tas emot. De flesta betalar dagavgift eller en nedsatt årsavgift, men tack vare generösa donationer finns det även ett antal frisängar för de patienter som kan visa läkarintyg samt bevis på fattigdom.
Behovet av ett sjukhem för kroniskt sjuka är i det närmste gränslöst. Under verksamhetens första 50 år ansöker 3 623 personer om inträde till Stockholms Sjukhem men bara hälften kan tas emot. Av de 582 patienter som tilldelas en frisäng hör två tredjedelar till arbetarklassen. Under slutet av 1880-talet står frisängspatienterna för hela 80 procent av vårdplatserna.
Bara vissa sjukdomsfall kan tas emot
Utöver ålderssjukdomar hör cancer, hjärnblödning, hjärtfel, tuberkulos och åderförkalkning till de vanligaste sjukdomarna. Då sjukhemmet även fungerar som patienternas bostad kan man enligt stiftelsens regler inte ta emot personer som lider av sinnessjukdom, fallandesjuka (epilepsi) eller andra åkommor som riskerar att störa de boende.
Men redan 1877 har sjukhemmets styrelse planer på att utöka vården för att kunna behandla även den här typen av sjukdomar och vid årssammanträdet 1879 införs den förändringen i reglerna. Man börjar se sig om efter en lämplig plats för den nya vårdanstalten. En 33,371 kvm stor tomt norr om Drottningsholmsvägen är perfekt och en förfrågan skickas till Stockholms stad. Den 13 maj 1881 beslutar Stadsfullmäktige att tomten ska upplåtas ”kostnadsfritt för all framtid” till Stockholms sjukhem.
Nya sjukhemmet från 1891 (Foto Maria Lindberg Howard)
Det nya sjukhemmet invigs
Det nya sjukhemmet invigs den 20 november 1890. Här finns 60-80 vårdplatser med 1-2 patienter per rum. Två avdelningar är tänkta enbart för epilepsi men antalet patienter är få. Inom några år är sjuksalarna fullbelagda med andra sjukdomsfall. Selma Schalander är bara 20 år gammal när hon år 1900 antas som patient efter att ha drabbats av tyfoidfeber och en ryggmärgsskada. Hon blir kvar resten av livet.
”Det Nya Hemmet var vid min ankomst 10 år gammalt och ansågs så modernt som den tiden var möjligt, men det saknades hiss, elektriskt ljus (vi hade fotogenlampor på alla rummen) och inget WC. Badet var nere i källarvåningen. Vi fingo bada varje vecka och då måste vi bäras ned. Även fick vi, som kunde, komma ut alla dagar. Vi bars ned i bärstol och sattes i rullstolar, eller som jag, bars ned på en bår och fick ligga på den, tills det var tid att bäras upp igen.”
Kabeljo, ölost och pressylta
Husmodern ansvarar för ordningen samt sköter tvätt, strykning och matlagning med tre mål mat om dagen. Från 1899 moderniseras kostordningen och därefter kunde matsedeln se ut så här:
Morgon: smör, bröd, kaffe, halvfet ost, salt rått kött, salt sill, salt skinka, färsk strömming, fet mjölk, pressylta, ättiksill.
Kväll: ölost (svagdricka med mjölk), med smör bröd och ost (måndag och torsdag), mjölk, korngrynsgröt, smör och bröd (tisdag och fredag) och te, skorpor, bröd och ost (söndag).
Middagen består av ”två rätter enkelt lagad och välsmakande husmanskost i tillräcklig mängd” enligt ett rullande schema som växlas under fyra veckor. På lördagen kan det vara kabeljo med äggsås och potatis eller köttsoppa på menyn. Och på onsdagen späckad oxlever med potatis eller korngrynssoppa.
Ersätter saknaden av ett gott hem
Det nya boendet (Foto Maria Lindberg Howard)
Det gamla sjukhemmet från 1867 läggs ner och rivs under 1950-talet. Samtidigt byggs det nya sjukhemmet om och ett kapell tillkommer. Sedan dess har flera tillbyggnader gjorts. Det nyaste huset står klart 2013, ett vård- och omsorgsboende med 99 lägenheter – alla enkelrum med dusch och tvättmaskin samt ett litet kök.
Utöver äldre med olika kroniska sjukdomar tar man även emot personer under 65 år som har drabbats av demens eller hjärnskada. Mycket har hänt sedan starten 1867 men stiftelsens regler utgår fortfarande från att ”Stockholms sjukhem ska ersätta saknaden av ett gott hem”. Magnus Huss medmänskliga idé om vård för dem som behöver den bäst lever vidare 150 år senare.
